Miss Word

Ett år har gått. Tranströmer och Zlatan dominerade julhandeln, men i övrigt har det varit ett övervägande kvinnligt bokår 2011. För min del i alla fall. Jag avslutar det med tre kvinnor som har skrivit starka romaner: Kim Thuy, Beate Grimsrud och Marie NDiaye. Lite för nyårsuppfylld är jag dock för att ha några utläggningar om dem. Ru av Kim Thúy var det ett tag sedan jag läste, i svensk översättning (2011). Jag minns den som en vacker ock kraftfull skildring av vägen från Vietnam till Kanada. Det vackra och välbehärskade berättandet hade en lätthet som jag beundrar, likt en dansare, och som ytterligare gåva fick jag glimtar från Montreal. I Beate Grimsruds En dåre fri (2010) var det mer av allt och råare, och upprepning på upprepning. Men bra! Fast slitsamt: en kvinna åker/går in och ut ur mentalvårdens brutala värld, brottas med röster som bebor henne och drivs av en förstörande kraft som inte lämnar henne. Det känns som att vara ett plagg instängd i ett väääldigt långt tvättprogram. Det går runt runt, tar aldrig slut. Jag är själsligt mörbultad efter berättelsen som är lång men snabbläst och befriad från kladdig ömkan. Sista romanen, Tre starka kvinnor (2010), är precis som Ru översatt från franska och vackert skriven. Exil är förutsättningen  även för denna roman, som dock innehåller tre berättelser, alla olika och fängslande. Jag får nästan lite Iñárritu-känsla (som i Babel, t ex), och skulle gärna se en filmastisering – fast inte där man skruvar till de mystiska inslagen på det sätt som man gjorde med Toni Morrisons Beloved. Marie NDiaye har förlagt handlingen till Frankrike och Senegal, och ramat in den med fåglar och, som sagt, viss mystik. Den första berättelsen är nog den som fångade mig mest, där en dotter besöker sin åldrande far. Hennes upplevelse av den fd makthavarens förfall är oerhört detaljerad och träffande. Samtidigt berättar hon om det egna livet i Frankrike (fadern bor i Senegal), och jag är fast. Centralt i alla dessa romaner är kampen. Kampen för ett drägligt liv, för sina barn, för att ta sig till eller fram i ett nytt land (ja, t o m Grimruds roman är ju exilroman, om än från Norge till Sverige), för att hantera sina föräldrar, för att överleva en dag till.

För egen del inledde jag 2011 sovande i en uschlig säng i San Diegos utkanter, och avslutade det vaken på en vacker kaj i Stockholms hjärta. Däremellan har mycket hänt. En av de viktigaste sakerna i mitt 2011 har varit att jag haft mina första utställningar, fått min första text i tryck och även gjort mina första uppläsningar. Stora små händelser vill jag lova. Att sätta ihop utställningarna och texten har varit något av det roligaste jag gjort i mitt liv, helt klart. Sådär så att man tänker “Det här skulle jag vilja göra 24 timmar om dygnet. Alltid”. Året som gått har varit gott mot mig. En intressant erfarenhet under utställningarna och i den respons jag har fått på texten är hur otroligt olika folk reagerar. Det är ingen nyhet att folk har olika smak, men jag har verkligen fått uppleva det konkret när det gäller mina egna verk detta år. Det har varit så fascinerande att få höra hur folk har fallit för helt olika bilder, och på något sätt hoppingivande: våra blickar är inte likriktade och varje bild verkar connecta med någon. Det är en viktig påminnelse om att det inte handlar endast om bra/dålig, utan även mycket om att folk faller för olika saker. När det gäller konst som när det gäller människor – så fram för mångfald i alla sammanhang. Jag vill förresten passa på att tacka alla som stöttat mig på olika sätt, uppmuntrat mitt skapande och läst mig 2011!

Jag brukar inte avge nyårslöften, men jag har flera mål, önskningar och ambitioner inför 2012. Två viktiga tankar gäller tid: dels att jag vill ta tillvara på den, främst genom att undvika meningslösheter och ge daglig tid till skapande, dels att jag vill vara mer realistisk i beräkningen, så att jag kan strosa in till träning och jobb när jag ska, i stället för dundra in flåsande PRICK när passet börjar.

Vad har du för mål inför 2012? Ambitioner? Önskningar?

Välkommen 2012!

Jag påbörjade Jonathan Franzens senaste roman Frihet (Freedom, 2010) redan i september.  Jag läste de första tio sidorna och det var som att sätta sig med bästa vännerna och ta första tuggan på en underbar biff – ett löfte om lycka. Dessa första sidor var packade med fantastisk humor, absurda människor och träffande beskrivningar. Sedan kom vardagsmåsten emellan och jag fick pausa njutningen. Det var som när man provar en underbar klänning och längtande hänger undan den till rätt tillfälle, som att ha en skatt väntande.

Det dröjde ett par månader till jag återupptog festmåltiden, som består av mer än 500 sidor om en enda familj egentligen. Från bokmässan minns jag att Franzen var skarp och rolig, och att han sa något om för en författare är familjen en rik källa att ösa ur.  Allt detta stämmer med romanens innehåll. Nästan alla karaktärer står mellan två kärlekar, och jag tror även att samtliga karaktärer spårar ur på olika sätt. På ett samhällsnivå och i en nation som byggts utifrån individens frihet är såklart frihet ett centralt begrepp. Men vad är frihet, på vilka sätt inskränks den av moral, äktenskap och ekonomi, och vad händer när man går över dessa gränser? Det finns många frågor att vrida och vända på när man diskuterar frihet, och det gör Franzen. Och han har kul när han gör det.

En kväll för inte längesedan var vi några som efter en middag diskuterade val och frihet. Någon har ett jobb den inte trivs med, men vill inte offra den generösa inkomsten för en osäkrare och snålare ekonomisk vardag. Denna någon menade att det är bättre att inte ha någonting alls, för då är man friare att välja. Har man någonting så håller man gärna fast vid det, trots att det kanske inte är det man helst vill ha. Sant. Men själv har jag ingenting (“ingenting” är såklart relativt, nu menade jag ingen anställning, ingen partner, inga barn, knappt ens bostad eller husdjur) och är alltså fri. Typ. Men friheten är också någonting som kan vara svårt att släppa – “ingenting” är inte ingenting. “Ingenting” är också någonting. Det är frihet och frihet kan man också hålla fast vid. Man är alltså inte fri i frihet heller, menar jag.

Det har precis varit jul och julen är väl som familjen ett sammanhang där vi tvingas ihop och pressas till ytterligheter. Vi måste samarbeta och allt ska vara så bra. Helst. Vår frihet begränsas och jag undrar hur många som spårar ur runt jul. Man kan givetvis välja bort både familj och jul, vilket får mig att undra över  frihetens osociala natur. Är frihet ensamhet?

Franzens bok hade jag gärna diskuterat i bokcirkel. Det är en smart roman, rolig och spännande, som jag defintivt kan nominera till mellandagsläsningskandidat. Och jag tog mig friheten att hoppa över de delar som handlade om fåglar och naturreservat. Där var jag osocial på mitt sätt. Läs och njut – hur du vill!

I’m back! Denna vecka gör jag alla möjliga tillbakakommanden. På gymet. På bloggen. I köket. Och ja, även i läsfåtöljen. Oktober har varit en månad av förkylning och icke-tid. Jag har inte läst, annat än några noveller. Inte ens månades bokcirkelbok. Inte ens lördagarnas DN bok. Jag har faktiskt inte ens tittat på Babel. Mystiskt. Nu har jag dock betat av två pjäser, av Wajdi Mouawad. Han skriver på franska och har hittills inte översatts på svenska eller satts upp här. Mystiskt. I år fick Sverige i alla fall se filmen Nawals hemlighet (Incendies), som gjorts utifrån en av hans pjäser. Han berättar starka historier, Mouawad, oj oj oj. Ofta med släktkomplikationer, krig, kärlek, sorg och exil som byggstenar. Kan verkligen rekommendera filmen! Och hoppas på att vi får se någon av Mouawads historier på en svensk scen. Kanske i min översättning, vem vet?

Ja, och där någonstans kommer min rubrik in: “Varför inte jag?” Det är motrepliken till den passiviserande attackrepliken “Varför skulle just du få göra något sådant?”, som dyker upp som en fågelskrämma då och då. Snart ska jag ha vernissage/utställning igen och göra min första uppläsning av egen text. (Ja, jag vill inte klanka ner på min oktober för mycket – jag gjorde trots allt en första uppläsning av poesi jag översatt, vilket var nervöst och vackert.) Jag ska läsa ur min poetiska text Trouble Shooting. I en jättefin bokhandel. Vars väggar alltså ska bära mina bilder. Och då svischar den där meningen förbi någon gång i bakgrunden:”Vem är du att ta plats?” Nej du fula tanke, jag vill ha mina skapandefåglar på besök. Varför inte jag? Som Eva Ström sa angående att översätta Shakespeare. Likaväl som någon annan. Just för att glädjen är så stor, och världen säger ja.

Undra om Kerstin Thorvall brottades med samma tankar. Antagligen. Jag tycker de flesta gör det, mer eller mindre. Jag tar upp Kerstin eftersom jag precis kom på att hennes Det mest förbjudna läste jag ju i oktober! Det var förra månadens bokcirkelbok. Lätt och lite rolig och lite fascinerande läsning. Inte jättechockerande. Ganska uppfriskande med någon – en kvinna – som så direkt skildrar svårigheten att leva i familjenormen. Jobbiga tankar skildrar hon också en hel del. Ja, läsvärd var den.

Den fina bokhandeln, dit ni är välkomna lördagen den 19 november mellan kl. 12 och 17 (jag läser kl. 14 o 16)  http://www.dinaochmina.se/

Oktoberuppläsningen av poesiöversättningen http://www.youtube.com/watch?v=_rz3sf8DXEc&feature=feedu

I går kom jag hem från bokmässan i Göteborg,en upplevelse som präglats av blandade känslor. Mestadels var jag glad att vara där och möta beundrade författare, vänner, nya bekantskaper och strosa bland böcker. Ibland infann sig en yrsel och viss vilsenhet där i massan som vill en aning för mycket. Det var lite torghandel eller dagis över det hela: alla vill ha uppmärksamhet, och de vill ha den samtidigt och kom o köp, billigt billigt och titta på mig och lyssna på mig, armbåge armbåge. Samtidigt tycker man ju om det som säljs på torget, eller barnen på dagiset. Det jag tycker bäst om med bokmässan är seminarierna, och så fort man kom in i seminarierummen var det som någon lagt en filt över tjattret – även det visuella. I år lyssnade jag på Salim Bachi, Jonathan Franzen, Emmanuel Carrère, Lionel Shriver och ett gäng svenska poeter. Balsam för den torghandelströtta själen. Tacksamhet till dessa människor som väljer att gräva i världens dilemman och individens kriser. Som alltid är det också en särskilt stark upplevelse att möta världen här hemma, som nu när franska eller amerikanska författare plötsligt är några meter ifrån mig och pratar sina språk, berättar sina länder.

Att bevittna de stackars författare som har satts att försöka göra sin text hörd ute på mässtorget är däremot snarare plågsamt. Romanrader och poesisnuttar drunknar, och det ska vi vara publik till? Bredvid mig sitter folk och messar respektive kollar facebook. Kanske kom de inte för poeten utan för stolen, och kanske är en facebookande publik bättre än ingen alls. Och kanske drabbar plötsligt en strof facebookaren med fullkraft och en romans inleds. Jag säger som poeten: Jag vet inte. Turerna på torget har i alla fall gjort mig mätt för den här gången, så mycket vet jag. Den efterföljande tågresans ensamhet och stillhet var en enda lång smekning. Tack bokmässan, tack Göteborg, tack vännen med bäddsoffan, tack förläggare, tack författare. I’ll be back.

                 Jag fick köpa en bok per dag och det blev nyöversatta Döda dem alla av Salim Bachi (bra 11 september-roman, skildrar en av terroristernas sista dygn – tack förlaget Tranan för det), Giftas 2 (strålande initiativ från Rosenlarv förlag, jag låter innehållet vara osagt) samt Trädet är en hemlighet (väldigt fin barnbok av Mia Maria Güettler).

Efter att i någon vecka ha tassat omkring är det i kväll som att hösten bestämt klampar in och sliter bort de sista sommarresterna. Hur mycket jag än älskar hösten har det värkt en del att se löven falla och känna temperaturen göra detsamma.  Trots att vi haft flera månader sommar ställer jag snopet tillbaka sommarskor jag inte hunnit använda och viker slokande ihop strandklänningar som inte promenerats tillräckligt. Mina fötter vill vara nakna i gräset och  min kropp sörjer att inte få slumra utomhus med eftermiddagssolen som täcke. Som med mycket annat är den första tiden svårast, då längtan är som störst och det förlorade fortfarande är nära. Jag skyr den bistra verkligheten och låtsas ibland när solen skiner att det är vår. Det skulle kunna vara grönskande maj då allt just slagit ut. Men i kväll är det omöjligt att låtsas. Det är kallt. Det är mörkt. Det är oundvikligt.

Jag har tänkt att separationsångesten får vara väl där då, den får sitta bredvid tills den tröttnar. Den får vara mitt sällskap när jag höstigt kryper ned med  höstens första man, för det är vad bokcirkeln har gett mig efter sommarens kvinnliga författare. Min kamp med sommaravvänjningen har ackompanjerats av Karl Ove Knausgårds kamp med ja, livet tror jag, eller att skriva livet. Visst har jag varit nyfiken på varför så många är så intresserade av denna mans maratonuppgörelse med sin pappa, men jag är tveksam till att jag självmant satt tänderna i den. En av de fina sakerna med en bokcirkel är att bli manad att läsa sådant man inte läst annars. Så var det med Min kamp och jag är glad över att ha “tvingats” läsa den. Till min enormt stora förvåning blev jag inte uttråkad eller frustrerad av Knausgårds berättande. Utan att bli förförd med särskilt vackert språk, spänning eller sympatiska karaktärer sträckläste jag. Utan att förstå varför. Men någon sorts spänning måste det väl ändå vara, delvis, för jag ville veta hur det skulle gå. Vi skrattade under bokcirkelsamtalet då den stora cliffhangern som skulle få oss att läsa del 2 är Hur kommer det gå med städningen av farföräldrarnas hus? En städning har sällan skildrats så detaljerat och upptagit så många sidor. Ja, så var det ju ett smutsigt hus också. Jag undrar hur det var att skriva denna bok. Sista delen av den var enormt jobbig att läsa, jag fick klaustofobikänslor och kunde knappt uthärda tragiken. Som var väldigt sakligt berättad. Boken handlar om många saker, och när jag tänker på den i kväll är det som en skildring av en blivande författare den framstår. Vilket får mig att tänka boken om Hemingways fru, The Paris wife. I båda böckerna är författaren huvudperson, han som på avvikande tider avviker till sin skrivarhörna. Och i den lilla hörnan skapas stora verk. Den unge mannen i Min kamp nöjer sig inte, han vill vara speciell, han vill bortom. Han behöver kampen, är min tanke efter att ha lagt boken ifrån mig. Precis som sin pappa går han in i en egen värld, när han skriver. Fast pappans värld är enbart förstörande. Skrivvärlden däremot förstör säkert också en del, men ger författaren och läsaren en gåva. Även om mitt tillstånd efter att ha läst ut boken knappast känns som en gåva. Jag ser världen som målats upp i boken lite för tydligt och har svårt att bli av med huset. Knausgård har lyckats så väl med sin skildring att jag inte vill ha mer. Den som vet hur städningen går får gärna gästspela i vår bokcirkel!

Kyrkogården är en av mina himlar på jorden.

Någon läser mig och uttrycker uppskattning. Min drift att skriva igen blir genast mer påtaglig. Eller, såhär: skrivdriften är en mer eller mindre oberoende del av mig (fast givetvis känslig för inspiration), men driften att “skriva ut” till någon som läser, det vill säga skriva klart (i den mån något någonsin är klart), verkar bero delvis på att det finns någon som läser – och gillar. Eller i alla fall reagerar.

Detta fenomen är en av ingredienserna i min senaste utlästa roman, The Paris Wife av Paula McLain (utkom 2011). En ung kvinna möter en ännu yngre man som är vad man måste kalla besatt av att bli författare. De gifter sig och ska lämna östra Amerika för Rom, men slumpen tar dem till Paris. Det är tidigt 1920-tal. De festar runt och hon stöttar honom i hans författarsträvanden. De får ett barn. Han har en hemlig kärleksrelation med hennes bästa (ok, allt är relativt) vän. Hon fortsätter att stötta honom. Ungefär. Nej, stöttar gör hon kanske inte i det skedet, men hon tassar på tå och förblir så snäll att jag har svårt att svälja det. Annars är det en roman jag njöt av att läsa. Trots klyschorna om amerikanska författarkretsar i 20-talets Paris. Hur långt är man beredd att gå för att hålla ihop  sin parrelation? Kan ett par bli triss lika gärna? Det är sådana frågor som gör boken intressant. Och lite komiskt blir det när denna tjej, som har ett får vår tid och kultur ganska standardiserat förhållande till parförhållanden, blir närmast marginaliserad som en konventionell kvarleva bland alla trianglar och såklart-man-har-en älskare-förhållanden. Ja, och så är det ju också så att hon heter Hadley och han Ernest. Hemingway. Vilket gör det extra intressant. Även om jag samtidigt är tveksam till fiktioner om verkliga, om än (eller just) döda, personer. Fast där måste jag genast säga emot mig själv, för jag älskade American wife/Presidentens fru (av Curtis Sittenfeld , om “Laura Bush”). Kanske är det just att det ligger så nära oss, hon lever än, som gör att det fungerar – det är tydligt att man inte talar för en person som är borta, utan att det är ren fiktion. Medan jag får intrycket att man med historisk “verklighetsfiktion” gör något litet anspråk på att tala i stället för och därmed att berätta hur det var. Fast när man gör samma sak på film har jag inga problem med det, tvärtom, och jag köper nog inte mitt eget resonemang riktigt. Kanske handlar det främst om att Sittenfelds roman var intressantare och hade mer engagerande karaktärer, medan jag blev lite trött på både Hadley och Ernest. Och jag är fortfarande irriterad på Hadley som inte genomförde sitt enda egna projekt: en planerad och slutsåld pianokonsert. Dock förstår jag henne. Så då har väl författaren lyckats.

Trots mina invändningar tycker jag att Parisfrun var läsvärd. Jag tycker att det är fascinerande med personer som i tidig ålder är fast beslutna att förverkligas som författare och ägnar all vaken tid åt denna strävan. Det är, precis som 20-åringarnas bröllopshets i The Best of Everything, fjärran från min egen verklighet. Samtidigt som jag inte kan säga helt fjärran, vilket kanske är anledningen till att jag inte lägger ifrån mig böckerna.

Och kanske trivdes Hadley i skuggan.

Nyligen i en fransk stad slog det mig att alla gator bär namn efter män. Vad de gjort för att få gator uppkallade efter sig tänker jag inte gå in på denna gång. Men det faktum att vi omges av uteslutande manliga namn säger oss att endast män gör saker stora nog att bevärdigas med gata. Hur påverkar det oss att våra städer berättar om män, men håller tyst om kvinnor? Endast ena könet syns och får sina namn förevigade, betyder det att det andra könet är ointressant? Inte åstadkommit något? Att staden aldrig kommer att inkludera kvinnor i sitt berättande? Med den uteslutande tystnaden fastställer gatorna att kvinnor inte gjort något värt att inkludera i historien. Hjältar är per definition män, säger staden. Vad gör denna historia och andra med vår föreställning om vad som är möjligt för oss? Vilken plats som är vår, eller kan bli vår? För visst formas vi av de historier som omger oss.

Denna typ av ensidiga historier tas upp av Chimamanda Ngozi Adichie i “The danger of the single story”, ett 20 minuter långt anförande som är njutning för både öron och hjärna. Precis som i hennes romaner ger oss denna beundransvärda kvinna skarpa iakttagelser, uttryckta på ett skärpt levande språk, ibland med en härlig humor som bonus. Lyssna på det här:     Hon avslutar med att hylla mångfalden av historier. För har vi inte tillgång till olika historier om andra människor, länder, händelser, kulturer eller vad det nu kan vara, får vi en mycket begränsad uppfattning om dessa. Stereotyper hindrar oss ofta att se verkligheter, vilket begränsar våra erfarenheter och möten med andra människor. En endimensionell historia om någon kan ibland leda till saker som mobbing, krig och alla möjliga hemskheter. Det mångdimensionella berättandet har en viktig funktion, och Chimamanda Ngozi Adichie avslutar med de vackra orden “When we reject the single story, when we relize that there is never a single story about any place, we regain a kind of paradise”.

I första romanen, Lila hibiskus, som kom ut 2003 (men först i år på svenska), berättar hon historien om tonårstjejen Kambili och hennes familj. Pappan Eugene håller familjen i sträng schack genom misshandel; bestraffningarna haglar i guds namn och tillvaron styrs helt av familjefaderns kontrollsystem. Han har lyfts upp av katolska missionärer och applicerar detta trossystem på driften att hålla sina familjemedlemmar under strikt kontroll. På samhällsnivå är han en stor man (säkert en som kunnat få en gata uppkallad efter sig), vars goda insatser och ekonomiska bidrag gör att även många medborgare böjer sig inför honom. Det är ett träffsäkert porträtt av makt och missbruk av den, samt en välgjord skildring av en familj som tassar på tå och skyddar varandra, inför en man som samtidigt hyllas av omvärlden. Jag fascineras av hur pappan främst pratar engelska, till skillnad från många andra som pratar igbo, och hur han i vissa få situationer övergår till igbo. Språket är en viktig del av identiteten, och vi markerar ställningstaganden med vårt sätt att uttrycka saker.

Ngozi Adichie berättar sina historier på ett enkelt och ofta vackert språk, och jag ser Lila hibiskus som den lovande knopp som sedan slår ut tre år senare i En halv gul sol. Det ultimata är nog att läsa hennes böcker i den ordning hon skriver dem, vilket leder mig till hennes tredje och senaste The Thing Around Your Neck/Det där som nästan kväver dig. En novellsamling denna gång, kanske att lägga i höstläsningshögen.

Ikväll var jag och lyssnade på Nicole Krauss, så nu blev jag tvungen att skriva om det i stället för att jobba. Precis som i hennes böcker var det mycket hon sa som stämde i mig. Hennes ord känns familjära, som i något jag känner väl igen, och samtidigt lite finare. Hon skrev till en början poesi, vilket jag ser som en viktig hörnsten i hennes prosabygge. Vissa bilder är så slående och vissa meningar så vackra att det är väldigt lätt att föreställa sig henne som poet. Men jag är glad att hon hittade hem i historieberättandet, för jag hade inte velat ha varit utan upplevelsen av The History of Love. Jag såg nyligen en dokumentär om Robyn, och jag kommer att tänka på henne ikväll när jag lyssnar på Krauss och hennes övergång från poesi till prosa. De verkar båda ha gått en egen, osäker, väg som lett dem hem, till det som är just deras, men som ändå kan vara svårt att urskilja. Särskilt till en början.

Flera av Krauss karaktärer är aktiva författare eller slocknade författare. Flera av hennes karaktärer står med fötterna i olika länder.  Och ofta skildrar hon relationer mellan älskande eller familjemedlemmar. Mycket kretsar kring minne, arv och berättande. Död. Jag tycker att hon tar på sig en ofantlig uppgift, men som en god dansare får hon det att se ut som att det är enkelt för henne att genomföra det näst intill omöjliga. Hon säger sin inte ha någon direkt plan eller struktur när hon skriver, vilket är förvånande och betryggande. Hennes berättelser verkar växa fram av sig själva, och jag ser framför mig ett träd som knoppas, slår ut delvis och till sist står i full blom. Fast hennes träd får stå kvar i blom.

Jag kommer att tänka på författarna i Krauss senaste roman när jag ikväll stänger dörren för att skriva detta. Att välja skrivandet är ofta att välja borta resten. Man måste skärma av och liksom skydda orden, ge dem ett utrymme, annars går de förlorade och en bit av oss dör. Detta avskärmande är skildrat ganska ingående i Great House. Skrivandet framstår som en livsuppgift som dock har ett pris och kräver stort mod. Nicole Krauss pratade om skörheten i berättelserna, hur hon måste just skydda dem under deras framväxande och först visar dem när de står på egna ben, det vill säga i slutskedet. Och visst krävs det mod att befinna sig ensam i ett bygge som man inte vet huruvida det håller. Alls. I så länge som två år kanske. Minst.

Fast om vi följer Krauss tankegångar befinner vi oss alla i vår egen berättelse hursomhelst, hela livet. Att skriva är bara att det till en annan nivå. Att göra berättandet mer explicit, offentligt och pluriellt. Krauss betonade också hur viktigt det är för henne att bli läst och speglad. När hon väl berättat, alltså. Precis som så många andra upplever hon att hon inte vet vad hon skrivit, och säger att det är ett slags förslag (så som man brukar saga om översättningar). Varje text är ett förslag, och sen kommer läsaren, som ofta ger en ny ingång till texten, och ger den ytterligare en dimension. Som hon bara får tillgång till om läsaren kommunicerar den till henne.

Förutom till Nicole Krauss vill jag ge en eloge till mina fantastiska vänner som ger mig böcker, vilket är det sista jag behöver och det bästa jag vet att få. Jag som har en någorlunda läslista för närmaste framtiden hamnar i ett dilemma, men undrar om jag inte ska göra som en vän gör och ge förtur till böcker som man fått i present. Då återstår bara dilemma nummer två: vilken av presentböckerna ska man ta först? De armbågas hej vilt just nu.

I dag är det Världsbokdagen, den 23 april, som också är Shakespeares dödsdag. I år har påsken trängt bort bokdagen, men jag tänkte påminna om den genom att bokblogga. Innan jag går iväg och bokjobbar. Det har varit dåligt med romanläsande sedan sist. Jag har ägnat mig åt annat, däribland poesi. Att läsa poesi är väldigt annorlunda från att läsa romaner. Poesin tvingar mig att sakta ner och låter mig läsa fragmentariskt. Den tvingar mig inte att hålla reda på fiktiva karaktärer eller lyssna på sidolånga utläggningar. Den leker med mig och visar mig bilder som jag sedan får sitta kvar med. Den lämnar mig ofta efter varje sida men viskar att den finns kvar och att jag är välkommen när jag vill. En poet som jag har sällskapat med denna vår är Emily Dickinson. Jag kan inte förstå hur jag kunde låta bli att besöka hennes vackra hem/museum när jag var i Amherst för ett par år sedan. Jag tänkte “nästa gång” och trodde att den låg runt hörnet. Men det gjorde den den inte. Just nu har de ett fantastiskt program, http://www.emilydickinsonmuseum.org/node/315 , och fick jag välja vart jag skulle tillbringa Världsbokdagen skulle Amherst i Massachusetts vara ett hett alternativ. Och fick jag välja ort för nästa vecka skulle det bli New York, där amerikanska PEN har sin festival för internationell litteratur. Det är en ljuv plåga att läsa deras program: http://www.pen.org/page.php/prmID/2108

En roman har jag dock fått mig till livs sen sist, möjligtvis tack vare min bokcirkel, som sätter ett datum för läsningen. Efter Alakoskis rytmiska misär var turen kommen till Ninni Holmqvists Enhet. Bokcirkeln har haft en tydlig trend denna vinter med skandinaviska kvinnor. Jag måste erkänna att jag scanläste boken delvis, vilket är en av bokcirkeldeadlinens mindre trevliga sidoeffekter. Enhet innehöll intressanta tankegångar om samhällets värderingar och Ninni Holmqvist ger bra underlag för debatt, precis som Susanna Alakoski. I Enhet får människor som fyllt 50 (60 för män) och som inte är behövda av någon (dvs som saknar barn eller kapitalinbringade arbete) helt enkelt ge återstoden av sitt liv åt de behövda. De spärras in i en kryssningstillvaro där evig sommar råder, och där de plockas isär, organ för organ. Det blir lite spretigt ibland men jag gillar boken som idébok.

Nu är det den där månaden då världen vaknar och blommar ut i färg igen. Häromdagen i mitt lokala bibliotek fick jag intrycket att i alla fall böckerna har en lila tendens. Tand Gredelin har besökt förlagen tror jag visst. Och jag ser fram emot att läsa Lila hibiskus, Chimamanda Ngozi Adichies debutroman. Fast först Nicole Krauss senaste, Great House, Det stora huset. Om hon har skrivit något som är i närheten av lika bra som Kärlekens historia så vill jag verkligen inte scanläsa, utan snarare vara ledig och sträckläsa. Den 3 maj gästar Krauss Kulturhuset. Apropå lila och översättningar glädjer det mig att Sverige vaknat och satt Kim Thuy, Tom Rachman, Maevis Gallant, och Catherine Mavrikakis i de svenska bokhyllorna. Vi går bortom Margaret Atwood och Alice Munro, och får upptäcka nya generationer kanadensare. Tom Rachman kommer också till Kulturhuset, nu på torsdag 28 april.

Världsbokdagen ska ha sitt ursprung i Spanien, där man den 23 april ger bort en bok och får en ros. Låter underbart! Glad Bok!

(inget foto idag, bara en föraning om lila syrener)