Miss Word

Idag fyller Sture bibliotek i Stockholm 3 år och det ska firas med en Fransk afton; jag, Elisabeth Grate och Johanna från Sekwa kommer att prata fransk litteratur.  Jag har alltså fått anledning att rota i min franska bokhylla efter mina favoriter, vilket jag tidigare endast gjort i tanken och lite halvhjärtat. Nu rotade jag utifrån det egocentriska kriteriet Böcker skrivna på franska som gjort starkast intryck på mig och finns i svensk översättning. Sommarläsning, nyhet, klassiker, jämn könsfördelning eller andra tänkbara kriterier har jag alltså helt ignorerat. I kronologisk ordning blev det såhär:

Michel de Montaignes essäer, eller Essayer, är mitt absolut första och självklaraste val. När jag var utbytesstudent i Nice var det Montaignes tankar jag helst tillbringade lördagkvällarna med och när jag nu öppnar hans bok väller samma glädje fram. 1580 kom hans tankar ut och det kom att dröja 400 år tills de gick att läsa på svenska. Han avhandlar det ena och det andra, alltid med sig själv som utgångspunkt och ett uppriktigt tilltal, samt referenser till antiken. I dag hade nog Montaigne bloggat och skrivit krönikor eller så. Jag påminns om hur mycket som inte har förändras när jag läser hans rapport från 1500-talets Frankrike om åldrande, kolonialism, äktenskap, kläder, kyrka, you name it.

Ett nästan 400-årigt kliv framåt i tiden och vi hamnar hos nästa franska favorit, som är en betydligt svalare passion men ändå, en bok som gjort intryck på mig: Simone de Beauvoirs Det andra könet (1949). Nu märker jag att det blir att jag jämför sådant som det inte finns anledning att jämföra. Och jag fortsätter. Detta är en mycket mer intellektuell och kylig text, som i distanserad – de Beauvoir studerar män och kvinnor som om hon inte ingick i någon av kategorierna. Hon levererar smarta, skickliga och träffande iakttagelser om könens förutsättningar och beteenden. Ibland blir det ett historiskt dokument, vissa saker har förändrats, och ibland nickar jag instämmande. Och ibland håller jag inte med, men uppskattar de Beauvoir som tankemotståndare.

Sedan tar vi ett myrsteg till 1952 och byter kön igen: Samuel Beckett och hans I väntan på Godot (nej, inte många svulstiga romaner på min franska lista, de har amerikanerna stått för). Denna teaterpjäs lämnar en med mer frågor än insikter, vilket ibland är väldigt uppfriskande. Jag tycker om det absurda, när författaren (regissören/fotografen/konstnären) får mig att känna att han/hon vet vad han/hon håller på med och jag kan överlämna mig åt dennes värld och berättelse utan att behöva förstå. Den här pjäsen kan man analysera på många sätt. Eller låta bli. Beckett har även skrivit romaner och de ska vara väldigt bra. Det vet jag inget om, har inte läst, men Simone de Beauvoirs roman Den inbjudna kan jag rekommendera!

Nu en roman, faktiskt, och det är George Perecs Tingen (1965). Det är en stilig och ganska tunn (vilket känns så rätt) roman som handlar om ett ungt par och deras saker. Det jag minns tydligast från Perecs berättelse är hans röst. Han behandlar sina karaktärer med en fulländad kombination av träffsäker ironi och medmänsklighet. I flera år bedriver detta stackars inredande vinnarpar en jakt på ting som  ”inte hade tagit dem någonstans, som inte hade lärt dem någonting.”   Ringer det några igenkänningsklockor?

Efter det ett medelstort kliv till samtiden och en roman som gick rakt in i hjärtat på mig: Oscar och den rosa damen av Eric-Emmanuel Schmitt (2002). Tioårige Oscar har cancer och vi får följa hans tio sista dagar. Jag blir tårögd när jag tänker på den här historien så det kanske räcker så. Men jag vill tillägga att ingen sorgberättelse berör om det inte finns inslag av humor. Så våga läs Oscar.

Och till sist en roman som är född ur en av de händelser som inledde detta millenium: Döda dem alla (2006), som är den algeriske författaren Bachis reaktion på 11 september-attacken. När de som skrev romaner om attentatet valde att berätta om de efterlevande, de drabbade, tog Bachi modigt och intressant nog ett annat perspektiv, det ingen verkar vilja ta med tång i: förövarens. Jag uppskattar att han inte ger några enkla mästrande svar eller förklaringar utan ger oss en drabbande mosaik av en människa i en speciell situationen. I denna hårda men poetiska roman skildrar Bachi de sista 24 timmarna i en förvirrad ung mans liv – dygnet som leder fram till att han styr ett flygplan rakt mot ett torn, eller korthus, av speglar.

Det var mina franska favoriter den här gången, men jag vill egentligen tillägga Maupassant, diverse oöversatta kanadensare, Kim Thúys Ru och Éléonore Merciers Han bara slog och slog. Med flera. Iallafall. Den 24 maj ska vi träffas på Sture Bibliotek igen, då för att prata översättning. Välkomna!

I sista stund ja, då jobbar jag som bäst tror jag. Det är som att först i elfte timmen ställs skärpan in och ut flödar orden, vilket det oftast handlar om. Poesi under press, pressad poesi, poesipress, poetisk stress. Och apropå på press och elva så fick jag en idé: jag ska blogga den elfte varje månad. Varför? ja, varför inte, snarare. För jag behöver ofta en tidsangivelse för att få saker gjorda, och jag vill väldigt gärna göra dessa saker, däribland blogga.

Det här med att blogga den elfte var bara kul idé, men det ger mig ju faktiskt en form för bloggandet, och på senaste har jag genom poesin fått uppleva vilken hjälp form kan vara. För att tala klarspråk: att vara intvingad i en sonett kan motsägelsefullt nog ge frihet och flöde. Begränsningar väcker motstånd mig, men egentligen kanske jag borde se dem som en stimulerande utmaning och potentiell möjlighet. Poesiformerna för det i själva verket ofta lättare för mig, konstigt nog. Så att blogga den elfte varje månad är kanske inte heller så dumt.

Vad gäller senaste tidens bokskörd så ler jag när jag tänker på Eugenides The Marriage Plot - en collegeroman som utspelar sig på 80-talet, av författaren till Virgine Suicides. Den gav upphov till en rolig bokcirkeldiskussion där jag som fd litteraturstudent var den enda som verkligen uppskattade boken. Jag fick intyga Jo, såhär kan det visst låta på seminarier, och avböja Nej, jag tänker inte förklara dekonstruktionen. Själv undrar jag fortfarande lite över karaktären Leonards bipolaritet samt Eugenides insikt i och fascination för unga tjejer. Efter den läste jag Margaret Atwoods senaste, Syndaflodens år, en fantasifull (ja, vad skulle den annars vara) framtidsvision med mycket kreativitet och tydlighet, men den grep mig inte lika mycket som Oryx & Crake, Atwoods föregångare i samma genre (spekulativ fiktion, tror jag att hon kallar den själv). Jag beundrar Margaret Atwood.

Förra veckan var jag i Ystad så då passade jag på att läsa Kristian Lundbergs Yarden, eftersom den utspelar sig i Malmö (ja, det är på vägen till Ystad i allafall). Och oj vad vad otroligt bra den var. Fantastiskt stark och vacker och stridande. Den borde varit med i debatten på SVT häromveckan, där man pratade om fattigdomen i Sverige. Det förvånar mig att den inte togs upp där. Litteraturen som vittnesbörd om hur det är, det verkar vara lika relevant fortfarande – apropå att folk kanske läser mindre. När jag lyssnar på en debatt om så pass ändå grundläggande saker och hör inlägg av typen “de kan väl rycka upp sig” (nu gällde det barnfattigdom) får jag stor lust att skicka Alakoskis och Lundbergs romaner samt en biljett till verkligheten (eller kanske kan dessa romaner fungera som en biljett till verkligheten). Kanske borde jag göra det nästa gång. Eller kanske kan SVT sätta ihop ett litet allmänbildande verklighetsbibliotek i sin debattstudio. De är så himla bra på så mycket så det kanske de kan.

Själv längtade jag redan i Ystad till nästa Ystadsresa då jag ska läsa Lundbergs senaste.

Jag tänker så mycket, och ganska många tankar skulle jag kunna fortsätta och vilja tänka i form av  blogginlägg, men så har jag inte tidsutrymmet. Tänker jag. Men när jag häromdagen skrev ett mejl till en vän i Kanada och tog tiden att gå lite djupare än korta uppdateringar om mående/jobb/skapande/kärleksliv slog det mig: jag saknar att dela med mig av tankarna som tuffar runt i mitt huvud! Visst är det vad vi vänner gör när vi ses, men nu var det just den monologiska skrivformen som jag blev påmind om. Det är inte det att jag ogillar samtal, tvärtom, men att blogga eller skriva brev/mejl är (för mig) att låta tanken fortsätta längre, och själv upptäcka under skrivandets gång vad det är som rör sig i mig. Tankarna blir större och får mer form. Tänk att det fanns en tid då jag och mina vänner skrev brev. Och det var inte så längesen. Lika mycket som det ger mig att tänka skriftligt njuter jag av att läsa andras tankar. Men både brevskrivande och fotoalbumsfixande (ja, även här menar jag utanför den elektroniska världen) har relativt obemärkt smugit sig ut ur mitt liv. Jag som älskade båda så mycket. Underligt det där, hur så viktiga delar av ens liv kan försvinna utan att man märker det, nästan. 

Eftersom jag inte bloggat på så länge har jag en miljon saker att skriva om. I skrivande stund är jag uppfylld av två böcker, två filmer, vårkänsla, Loreens låt, och en massa tankar, och jag tänker ta mig friheten att inte vara särskilt uttänkt, utan bara just tänka högt här. Jag har just läst ut We need to talk about Kevin, och påbörjat The Marriage Plot, sett The Artist och Alla vilda, och jag kan rekommendera dem alla. Kevin var lite tung, men vilken intressant bok att diskutera, kan tänka mig att den lämpar sig för en bokcirkel. En lyckligt gift kvinna har svårt att knyta an till sitt första barn och slutar (där romanen lämnar henne iallafall) utblottad och ensam efter att sonen mördat tio personer. Bitvis blev romanen lite väl hård, eller jag kanske ska säga kall, för så var ofta berättarens förhållningssätt och ton. Det är berättelsen om en förälder till ett barn som begått ett väldigt grovt brott, och det är inte en berättelse jag läst hundra gånger redan, och Lionel Shriver skriver bra, väldigt bra.

Alla vilda är en dokumentär om Birgitta Stenberg, författaren som skrivit böcker som jag inte läst, men levt ett fritt liv (om man nu kan förenkla det så), vilket jag kan relatera till. Jag blev betydligt mer berörd av den än Oscarsöverösta (om jag förstått det rätt) The Artist, både estetiskt och mänskligt. Fast hunden i The Artist gjorde en storartad insats, han hade också fått en Oscar om jag satt vid spakarna. Uggie, you have a fan. Stenberg säger så vackert i filmen att hon lämnade Sverige för att hon kände att poesin fanns någon annanstans. Så har jag också känt, även om poesi inte alltid varit mitt ord, utan jag kanske använt ordet liv i stället. Liv och poesi är väl samma sak kanske. Stenberg säger förresten inte att hon lämnade Sverige, hon säger att hon drog, precis som min mamma drar till med ibland. Jag tycker alltid det låter lite roligt när mamma ropar “Jag drar nu!” (min mamma är 71), och tänker att hon snott ordet från oss yngre. Men det ligger kanske också i friheten: att använda språket som man vill, utan att låta sig begränsas av diverse normer. Kommer att tänka på det där med tanter, att vissa är tanter när de är 20, och vissa kan bli 70 eller 80 utan att bli tanter. Frihetsbejakandet är antitantverkande verkar det som. Kanske även antigubbverkande?

Ett år har gått. Tranströmer och Zlatan dominerade julhandeln, men i övrigt har det varit ett övervägande kvinnligt bokår 2011. För min del i alla fall. Jag avslutar det med tre kvinnor som har skrivit starka romaner: Kim Thuy, Beate Grimsrud och Marie NDiaye. Lite för nyårsuppfylld är jag dock för att ha några utläggningar om dem. Ru av Kim Thúy var det ett tag sedan jag läste, i svensk översättning (2011). Jag minns den som en vacker ock kraftfull skildring av vägen från Vietnam till Kanada. Det vackra och välbehärskade berättandet hade en lätthet som jag beundrar, likt en dansare, och som ytterligare gåva fick jag glimtar från Montreal. I Beate Grimsruds En dåre fri (2010) var det mer av allt och råare, och upprepning på upprepning. Men bra! Fast slitsamt: en kvinna åker/går in och ut ur mentalvårdens brutala värld, brottas med röster som bebor henne och drivs av en förstörande kraft som inte lämnar henne. Det känns som att vara ett plagg instängd i ett väääldigt långt tvättprogram. Det går runt runt, tar aldrig slut. Jag är själsligt mörbultad efter berättelsen som är lång men snabbläst och befriad från kladdig ömkan. Sista romanen, Tre starka kvinnor (2010), är precis som Ru översatt från franska och vackert skriven. Exil är förutsättningen  även för denna roman, som dock innehåller tre berättelser, alla olika och fängslande. Jag får nästan lite Iñárritu-känsla (som i Babel, t ex), och skulle gärna se en filmastisering – fast inte där man skruvar till de mystiska inslagen på det sätt som man gjorde med Toni Morrisons Beloved. Marie NDiaye har förlagt handlingen till Frankrike och Senegal, och ramat in den med fåglar och, som sagt, viss mystik. Den första berättelsen är nog den som fångade mig mest, där en dotter besöker sin åldrande far. Hennes upplevelse av den fd makthavarens förfall är oerhört detaljerad och träffande. Samtidigt berättar hon om det egna livet i Frankrike (fadern bor i Senegal), och jag är fast. Centralt i alla dessa romaner är kampen. Kampen för ett drägligt liv, för sina barn, för att ta sig till eller fram i ett nytt land (ja, t o m Grimruds roman är ju exilroman, om än från Norge till Sverige), för att hantera sina föräldrar, för att överleva en dag till.

För egen del inledde jag 2011 sovande i en uschlig säng i San Diegos utkanter, och avslutade det vaken på en vacker kaj i Stockholms hjärta. Däremellan har mycket hänt. En av de viktigaste sakerna i mitt 2011 har varit att jag haft mina första utställningar, fått min första text i tryck och även gjort mina första uppläsningar. Stora små händelser vill jag lova. Att sätta ihop utställningarna och texten har varit något av det roligaste jag gjort i mitt liv, helt klart. Sådär så att man tänker “Det här skulle jag vilja göra 24 timmar om dygnet. Alltid”. Året som gått har varit gott mot mig. En intressant erfarenhet under utställningarna och i den respons jag har fått på texten är hur otroligt olika folk reagerar. Det är ingen nyhet att folk har olika smak, men jag har verkligen fått uppleva det konkret när det gäller mina egna verk detta år. Det har varit så fascinerande att få höra hur folk har fallit för helt olika bilder, och på något sätt hoppingivande: våra blickar är inte likriktade och varje bild verkar connecta med någon. Det är en viktig påminnelse om att det inte handlar endast om bra/dålig, utan även mycket om att folk faller för olika saker. När det gäller konst som när det gäller människor – så fram för mångfald i alla sammanhang. Jag vill förresten passa på att tacka alla som stöttat mig på olika sätt, uppmuntrat mitt skapande och läst mig 2011!

Jag brukar inte avge nyårslöften, men jag har flera mål, önskningar och ambitioner inför 2012. Två viktiga tankar gäller tid: dels att jag vill ta tillvara på den, främst genom att undvika meningslösheter och ge daglig tid till skapande, dels att jag vill vara mer realistisk i beräkningen, så att jag kan strosa in till träning och jobb när jag ska, i stället för dundra in flåsande PRICK när passet börjar.

Vad har du för mål inför 2012? Ambitioner? Önskningar?

Välkommen 2012!

Jag påbörjade Jonathan Franzens senaste roman Frihet (Freedom, 2010) redan i september.  Jag läste de första tio sidorna och det var som att sätta sig med bästa vännerna och ta första tuggan på en underbar biff – ett löfte om lycka. Dessa första sidor var packade med fantastisk humor, absurda människor och träffande beskrivningar. Sedan kom vardagsmåsten emellan och jag fick pausa njutningen. Det var som när man provar en underbar klänning och längtande hänger undan den till rätt tillfälle, som att ha en skatt väntande.

Det dröjde ett par månader till jag återupptog festmåltiden, som består av mer än 500 sidor om en enda familj egentligen. Från bokmässan minns jag att Franzen var skarp och rolig, och att han sa något om för en författare är familjen en rik källa att ösa ur.  Allt detta stämmer med romanens innehåll. Nästan alla karaktärer står mellan två kärlekar, och jag tror även att samtliga karaktärer spårar ur på olika sätt. På ett samhällsnivå och i en nation som byggts utifrån individens frihet är såklart frihet ett centralt begrepp. Men vad är frihet, på vilka sätt inskränks den av moral, äktenskap och ekonomi, och vad händer när man går över dessa gränser? Det finns många frågor att vrida och vända på när man diskuterar frihet, och det gör Franzen. Och han har kul när han gör det.

En kväll för inte längesedan var vi några som efter en middag diskuterade val och frihet. Någon har ett jobb den inte trivs med, men vill inte offra den generösa inkomsten för en osäkrare och snålare ekonomisk vardag. Denna någon menade att det är bättre att inte ha någonting alls, för då är man friare att välja. Har man någonting så håller man gärna fast vid det, trots att det kanske inte är det man helst vill ha. Sant. Men själv har jag ingenting (“ingenting” är såklart relativt, nu menade jag ingen anställning, ingen partner, inga barn, knappt ens bostad eller husdjur) och är alltså fri. Typ. Men friheten är också någonting som kan vara svårt att släppa – “ingenting” är inte ingenting. “Ingenting” är också någonting. Det är frihet och frihet kan man också hålla fast vid. Man är alltså inte fri i frihet heller, menar jag.

Det har precis varit jul och julen är väl som familjen ett sammanhang där vi tvingas ihop och pressas till ytterligheter. Vi måste samarbeta och allt ska vara så bra. Helst. Vår frihet begränsas och jag undrar hur många som spårar ur runt jul. Man kan givetvis välja bort både familj och jul, vilket får mig att undra över  frihetens osociala natur. Är frihet ensamhet?

Franzens bok hade jag gärna diskuterat i bokcirkel. Det är en smart roman, rolig och spännande, som jag defintivt kan nominera till mellandagsläsningskandidat. Och jag tog mig friheten att hoppa över de delar som handlade om fåglar och naturreservat. Där var jag osocial på mitt sätt. Läs och njut – hur du vill!

I’m back! Denna vecka gör jag alla möjliga tillbakakommanden. På gymet. På bloggen. I köket. Och ja, även i läsfåtöljen. Oktober har varit en månad av förkylning och icke-tid. Jag har inte läst, annat än några noveller. Inte ens månades bokcirkelbok. Inte ens lördagarnas DN bok. Jag har faktiskt inte ens tittat på Babel. Mystiskt. Nu har jag dock betat av två pjäser, av Wajdi Mouawad. Han skriver på franska och har hittills inte översatts på svenska eller satts upp här. Mystiskt. I år fick Sverige i alla fall se filmen Nawals hemlighet (Incendies), som gjorts utifrån en av hans pjäser. Han berättar starka historier, Mouawad, oj oj oj. Ofta med släktkomplikationer, krig, kärlek, sorg och exil som byggstenar. Kan verkligen rekommendera filmen! Och hoppas på att vi får se någon av Mouawads historier på en svensk scen. Kanske i min översättning, vem vet?

Ja, och där någonstans kommer min rubrik in: “Varför inte jag?” Det är motrepliken till den passiviserande attackrepliken “Varför skulle just du få göra något sådant?”, som dyker upp som en fågelskrämma då och då. Snart ska jag ha vernissage/utställning igen och göra min första uppläsning av egen text. (Ja, jag vill inte klanka ner på min oktober för mycket – jag gjorde trots allt en första uppläsning av poesi jag översatt, vilket var nervöst och vackert.) Jag ska läsa ur min poetiska text Trouble Shooting. I en jättefin bokhandel. Vars väggar alltså ska bära mina bilder. Och då svischar den där meningen förbi någon gång i bakgrunden:”Vem är du att ta plats?” Nej du fula tanke, jag vill ha mina skapandefåglar på besök. Varför inte jag? Som Eva Ström sa angående att översätta Shakespeare. Likaväl som någon annan. Just för att glädjen är så stor, och världen säger ja.

Undra om Kerstin Thorvall brottades med samma tankar. Antagligen. Jag tycker de flesta gör det, mer eller mindre. Jag tar upp Kerstin eftersom jag precis kom på att hennes Det mest förbjudna läste jag ju i oktober! Det var förra månadens bokcirkelbok. Lätt och lite rolig och lite fascinerande läsning. Inte jättechockerande. Ganska uppfriskande med någon – en kvinna – som så direkt skildrar svårigheten att leva i familjenormen. Jobbiga tankar skildrar hon också en hel del. Ja, läsvärd var den.

Den fina bokhandeln, dit ni är välkomna lördagen den 19 november mellan kl. 12 och 17 (jag läser kl. 14 o 16)  http://www.dinaochmina.se/

Oktoberuppläsningen av poesiöversättningen http://www.youtube.com/watch?v=_rz3sf8DXEc&feature=feedu

I går kom jag hem från bokmässan i Göteborg,en upplevelse som präglats av blandade känslor. Mestadels var jag glad att vara där och möta beundrade författare, vänner, nya bekantskaper och strosa bland böcker. Ibland infann sig en yrsel och viss vilsenhet där i massan som vill en aning för mycket. Det var lite torghandel eller dagis över det hela: alla vill ha uppmärksamhet, och de vill ha den samtidigt och kom o köp, billigt billigt och titta på mig och lyssna på mig, armbåge armbåge. Samtidigt tycker man ju om det som säljs på torget, eller barnen på dagiset. Det jag tycker bäst om med bokmässan är seminarierna, och så fort man kom in i seminarierummen var det som någon lagt en filt över tjattret – även det visuella. I år lyssnade jag på Salim Bachi, Jonathan Franzen, Emmanuel Carrère, Lionel Shriver och ett gäng svenska poeter. Balsam för den torghandelströtta själen. Tacksamhet till dessa människor som väljer att gräva i världens dilemman och individens kriser. Som alltid är det också en särskilt stark upplevelse att möta världen här hemma, som nu när franska eller amerikanska författare plötsligt är några meter ifrån mig och pratar sina språk, berättar sina länder.

Att bevittna de stackars författare som har satts att försöka göra sin text hörd ute på mässtorget är däremot snarare plågsamt. Romanrader och poesisnuttar drunknar, och det ska vi vara publik till? Bredvid mig sitter folk och messar respektive kollar facebook. Kanske kom de inte för poeten utan för stolen, och kanske är en facebookande publik bättre än ingen alls. Och kanske drabbar plötsligt en strof facebookaren med fullkraft och en romans inleds. Jag säger som poeten: Jag vet inte. Turerna på torget har i alla fall gjort mig mätt för den här gången, så mycket vet jag. Den efterföljande tågresans ensamhet och stillhet var en enda lång smekning. Tack bokmässan, tack Göteborg, tack vännen med bäddsoffan, tack förläggare, tack författare. I’ll be back.

                 Jag fick köpa en bok per dag och det blev nyöversatta Döda dem alla av Salim Bachi (bra 11 september-roman, skildrar en av terroristernas sista dygn – tack förlaget Tranan för det), Giftas 2 (strålande initiativ från Rosenlarv förlag, jag låter innehållet vara osagt) samt Trädet är en hemlighet (väldigt fin barnbok av Mia Maria Güettler).

Efter att i någon vecka ha tassat omkring är det i kväll som att hösten bestämt klampar in och sliter bort de sista sommarresterna. Hur mycket jag än älskar hösten har det värkt en del att se löven falla och känna temperaturen göra detsamma.  Trots att vi haft flera månader sommar ställer jag snopet tillbaka sommarskor jag inte hunnit använda och viker slokande ihop strandklänningar som inte promenerats tillräckligt. Mina fötter vill vara nakna i gräset och  min kropp sörjer att inte få slumra utomhus med eftermiddagssolen som täcke. Som med mycket annat är den första tiden svårast, då längtan är som störst och det förlorade fortfarande är nära. Jag skyr den bistra verkligheten och låtsas ibland när solen skiner att det är vår. Det skulle kunna vara grönskande maj då allt just slagit ut. Men i kväll är det omöjligt att låtsas. Det är kallt. Det är mörkt. Det är oundvikligt.

Jag har tänkt att separationsångesten får vara väl där då, den får sitta bredvid tills den tröttnar. Den får vara mitt sällskap när jag höstigt kryper ned med  höstens första man, för det är vad bokcirkeln har gett mig efter sommarens kvinnliga författare. Min kamp med sommaravvänjningen har ackompanjerats av Karl Ove Knausgårds kamp med ja, livet tror jag, eller att skriva livet. Visst har jag varit nyfiken på varför så många är så intresserade av denna mans maratonuppgörelse med sin pappa, men jag är tveksam till att jag självmant satt tänderna i den. En av de fina sakerna med en bokcirkel är att bli manad att läsa sådant man inte läst annars. Så var det med Min kamp och jag är glad över att ha “tvingats” läsa den. Till min enormt stora förvåning blev jag inte uttråkad eller frustrerad av Knausgårds berättande. Utan att bli förförd med särskilt vackert språk, spänning eller sympatiska karaktärer sträckläste jag. Utan att förstå varför. Men någon sorts spänning måste det väl ändå vara, delvis, för jag ville veta hur det skulle gå. Vi skrattade under bokcirkelsamtalet då den stora cliffhangern som skulle få oss att läsa del 2 är Hur kommer det gå med städningen av farföräldrarnas hus? En städning har sällan skildrats så detaljerat och upptagit så många sidor. Ja, så var det ju ett smutsigt hus också. Jag undrar hur det var att skriva denna bok. Sista delen av den var enormt jobbig att läsa, jag fick klaustofobikänslor och kunde knappt uthärda tragiken. Som var väldigt sakligt berättad. Boken handlar om många saker, och när jag tänker på den i kväll är det som en skildring av en blivande författare den framstår. Vilket får mig att tänka boken om Hemingways fru, The Paris wife. I båda böckerna är författaren huvudperson, han som på avvikande tider avviker till sin skrivarhörna. Och i den lilla hörnan skapas stora verk. Den unge mannen i Min kamp nöjer sig inte, han vill vara speciell, han vill bortom. Han behöver kampen, är min tanke efter att ha lagt boken ifrån mig. Precis som sin pappa går han in i en egen värld, när han skriver. Fast pappans värld är enbart förstörande. Skrivvärlden däremot förstör säkert också en del, men ger författaren och läsaren en gåva. Även om mitt tillstånd efter att ha läst ut boken knappast känns som en gåva. Jag ser världen som målats upp i boken lite för tydligt och har svårt att bli av med huset. Knausgård har lyckats så väl med sin skildring att jag inte vill ha mer. Den som vet hur städningen går får gärna gästspela i vår bokcirkel!

Kyrkogården är en av mina himlar på jorden.

Någon läser mig och uttrycker uppskattning. Min drift att skriva igen blir genast mer påtaglig. Eller, såhär: skrivdriften är en mer eller mindre oberoende del av mig (fast givetvis känslig för inspiration), men driften att “skriva ut” till någon som läser, det vill säga skriva klart (i den mån något någonsin är klart), verkar bero delvis på att det finns någon som läser – och gillar. Eller i alla fall reagerar.

Detta fenomen är en av ingredienserna i min senaste utlästa roman, The Paris Wife av Paula McLain (utkom 2011). En ung kvinna möter en ännu yngre man som är vad man måste kalla besatt av att bli författare. De gifter sig och ska lämna östra Amerika för Rom, men slumpen tar dem till Paris. Det är tidigt 1920-tal. De festar runt och hon stöttar honom i hans författarsträvanden. De får ett barn. Han har en hemlig kärleksrelation med hennes bästa (ok, allt är relativt) vän. Hon fortsätter att stötta honom. Ungefär. Nej, stöttar gör hon kanske inte i det skedet, men hon tassar på tå och förblir så snäll att jag har svårt att svälja det. Annars är det en roman jag njöt av att läsa. Trots klyschorna om amerikanska författarkretsar i 20-talets Paris. Hur långt är man beredd att gå för att hålla ihop  sin parrelation? Kan ett par bli triss lika gärna? Det är sådana frågor som gör boken intressant. Och lite komiskt blir det när denna tjej, som har ett får vår tid och kultur ganska standardiserat förhållande till parförhållanden, blir närmast marginaliserad som en konventionell kvarleva bland alla trianglar och såklart-man-har-en älskare-förhållanden. Ja, och så är det ju också så att hon heter Hadley och han Ernest. Hemingway. Vilket gör det extra intressant. Även om jag samtidigt är tveksam till fiktioner om verkliga, om än (eller just) döda, personer. Fast där måste jag genast säga emot mig själv, för jag älskade American wife/Presidentens fru (av Curtis Sittenfeld , om “Laura Bush”). Kanske är det just att det ligger så nära oss, hon lever än, som gör att det fungerar – det är tydligt att man inte talar för en person som är borta, utan att det är ren fiktion. Medan jag får intrycket att man med historisk “verklighetsfiktion” gör något litet anspråk på att tala i stället för och därmed att berätta hur det var. Fast när man gör samma sak på film har jag inga problem med det, tvärtom, och jag köper nog inte mitt eget resonemang riktigt. Kanske handlar det främst om att Sittenfelds roman var intressantare och hade mer engagerande karaktärer, medan jag blev lite trött på både Hadley och Ernest. Och jag är fortfarande irriterad på Hadley som inte genomförde sitt enda egna projekt: en planerad och slutsåld pianokonsert. Dock förstår jag henne. Så då har väl författaren lyckats.

Trots mina invändningar tycker jag att Parisfrun var läsvärd. Jag tycker att det är fascinerande med personer som i tidig ålder är fast beslutna att förverkligas som författare och ägnar all vaken tid åt denna strävan. Det är, precis som 20-åringarnas bröllopshets i The Best of Everything, fjärran från min egen verklighet. Samtidigt som jag inte kan säga helt fjärran, vilket kanske är anledningen till att jag inte lägger ifrån mig böckerna.

Och kanske trivdes Hadley i skuggan.