Miss Word

Läsro var det ja. Jag följde min längtan eftar att läsa på svenska och högg tag i Reglerna av Sara Mannheimer. Den sålde tydligen inte tillräckligt bra för att ges ut i pocket eller tryckas igen, så fin kritik till trots har alltså denna bok skuffats ut från bokhandlarnas hyllor. Det går inte att köpa den bok som trots dess tre år på nacken känns relativt nyutgiven.  Jag hade tur att den bokhandel jag var inne i hade ett övergivet ex på lagret. Det är ett vackert, frodigt språk som möter mig, och vid ett par tillfällen får jag hämta svenska ordboken - det gillar jag. Så långt var mitt bokval lyckat. Men den andra längtan, den efter en medryckande berättelse, förblir otillfredställd. Jag har valt den lilla tankeboken Reglerna, vilket med tanke på den sistnämnda längtan är som att välja te när man är sugen på kaffe. Mannheimer skriver om uppförelseregler och ätregler, skapandelängtan och ensamhetslängtan. Ett slag får jag lite Jenny Diski-déjà vu, när jaget åker iväg på ensamretreat långt bort från hemma och nojjorna flockas. Över huvud taget inger texten en viss jag-klaustrofobi; många är tankarna om det egna beteendet, och det har jag väl nog av själv kanske. Det är ut i världen och in i medryckande berättelser som jag vill, kanske just för att överskrida detta jag-ande och utvidga mitt sinne. När jag närmar halvtid i boken är jag alltså imponerad av språket och frustrerad av jag-rotandet. Mannheimer ger mig dock lust att se vart hon vill med detta, och faktiskt, runt hörnet väntar en kärlekshistoria. Och sedan flera. Det är i relationerna som jaget blir intressant och mer mångfacetterat, mer växlande. 

Reglerna är en bok som växer efter läsningen. Det är ganska plågsamt att befinna sig i jagets återhållsamma värld, som styrs av en sorts besatthet vid rätt och fel, kontroll. Men det är just detta som Mannheimer gör så bra; hon gestaltar ett visst beteende eller förhållningssätt som vi har, i större eller mindre utsträckning, och i olika former. I Reglerna är kontrollen extrem, men likaså är längtan efter utlevelse och överskridelse genom skapandet. Jag tycker att Mannheimer gjort bra val i att ge texten den längd den har, och låta jaget utvecklas under en längre tid. Hon funderar över det stora som “kan komma att komma”. Hon måste vara beredd när det det kommer, om det kommer. Hon måste bete sig på ett sätt så att det som kan komma att komma kommer. Tankarna jagar varandra och jaget skriver en bok. Det är både stramt och snurrigt, och jag är lite omtumlad efteråt.

Jag köpte en Iphone häromdagen, och jag tror att det var bra för mitt läsande. Den lilla saken (som är för stor för små fickor) har ju internet och då blir det lättare att stänga av datorn, som annars kidnappar mig. Mannheimer tog inte upp några dator/internetregler, och man kan undra hur hon tänker runt det. Hon kanske inte har det kidnappsproblemet.  Jag börjar kolla upp det ena och sen det andra, svarar på något mejl, halkar in på facebook, slirar in på skype och sen hittar jag en jätteintressant artikel - det är Alfons (eller var det Alfons pappas) “jag ska bara” som tar över. En evig “jag ska bara”-labyrint, som känns mycket stimulerande, men tar mig långt från det jag vill göra. Efter de olika fönster och kommunikationsvägar som datorn/internet bjuder på, känns det motbjudande att stänga ner allt det för att endast ägna sig åt en fjuttig text. För när det gäller läsa är det helst absolutism som ska till: stängd dator. När steget väl är taget, och de första sekunderna av tomhet är förbi, breder dock friden ut sig. Det finns en samvaro i läsandet som är svårslagen. Det är ett möte med mig själv och författaren (eller karaktärerna i texten, eller världen, eller vad det nu kan vara, beroende på texten) som, precis som andra möten, blir bäst i ostördhet. Tankarna behöver utrymme, och trots att jag älskar internet av många anledningar, tänker jag att tankarna inte får tid att tänkas klart om man inte stänger av emellanåt. Alla artiklar länkar till tre andra artiklar, och parallellt med dem finns reklam, musik, vänner, mejlmåsten och annat som pockar på. När det gäller skriva är det lurigare: det gör jag ju på datorn (i den mån jag har möjlighet) så då är det svårt att stänga av den.  Jag vet, man kan stänga av internet på datorn. Svårt. Man är ju ändå där liksom. Nu är i alla fall den kära bloggstunden över, och jag kan stänga av. Eller ska jag se på ett avsnitt Family guy kanske?

Jag har inte bloggat sedan jag återvände till Sverige. För övrigt har inte så mycket ändrats i och med hemkomsten. Det första jag gjorde när jag landade på svensk mark var att sätta mig på ett tåg. Till Skåne.  Sovandet i andras sängar fortsatte således, och när jag väl kom hem till högkvarteret väntade en soffa på mig. Jag hade lyckats glömma att jag faktiskt bor i en soffa. Och nu när jag är tillbaka är den nästan två månader långa resan som bortlagd i en avlägsen låda.  Den första dagen och kanske andra finns platsen man varit på med som en parallell verklighet eller aura, men sedan är den borta. För att endast göra sig påmind genom människor eller filmer som väcker det som då hunnit växa till minnen liknande filmscener.  Jag går omkring och upprepar klyshan att det känns som att jag var här i går – och när inte jag gör det så gör andra det åt mig. Men vad menar vi egentligen med det? Är det kanske så att det inte har någonting med tid att göra, utan att vi bara känner (igen) varandra helt enkelt, eller en plats (jag upplever att jag var “här” i går oavsett om det är Stockholm, Nice, New York eller Montreal jag landat i).  Jag slapp i alla fall jetlag den här gången och har glidit helt smärtfritt och totalt in i de svenska omgivningarna. Någonting som dock öppnar den avlägsna lådan är fotografier. Syster visar bilder från den delen av resan som vi gjorde tillsammans, och för en vän som aldrig varit i USA visar jag Kaliforniens gröna januarikullar och New Orleans tremetersdörrar. Vännen föreslår att jag skulle samla ihop mina resebetraktelser till en publikation och jag protesterar att hela Sverige reser så vad skulle mina ord tillföra. Just därför, svenskar reser och skulle därför ha nytta och behållning av reseberättelser. Jag vet inte. Men jag kunde bekräfta att franskan i Québec är underbar, att landskapen i USA är enorma och att människorna pratar på utan europeiska formaliteter eller tveksamheter. Och jag sa: åk! Här är min karta,

och en rolig bok att ta med är State by state där 50 författare skriver om sina respektive stater.

En härlig sak med att vara hemma är att jag kan köpa tidskrifter som 10tal och Vi Läser.  I 10tal läser jag om irrfärder, bland annat om och av Edouard Glissant, medan Vi Läser bjuder på kortare texter utan sammanhållande tema eller fotnoter. Ja, nu är jag hemma, och påminns om vissa skillnader mellan USA och Sverige. Det gäller att notera dem för efter ett tag bedövas iaktagelserna av vanan. Det är endast de första dagarna som jag reagerar på att anonyma människor som t ex de som jobbar i en butik inte frågar hur jag mår  i dag. Jag behöver inte heller dricksa längre eller betala ett annat pris än det som står på prislapparna. Dessutom har jag över natten förvandlats från en kvinna som nog behöver hjälp med den stora väskan till en människa som får sköta sig själv. På kaféer omringas jag till 80% av mammor med små barn (det ska bli spännande att se om det kommer att bildas svärmar av kafépappor snart), men till och med där slås jag av hur tyst och dämpat allt ter sig. Ja, jag kan även bekräfta att interaktionen på barer är lika dämpad som vanligt.  All denna tystnad borde ge skrivro och läsro. Fast vad är viktigast för skrivandet, ro eller inspiration? Ett visst kaos brukar funka bäst för mig, i alla fall i ett första stadie. Läsandet däremot kräver helt klart ro. Jag tror nästan att jag får schemalägga lite sådan ro. Man skulle ha en lässkylt som dök upp ibland, som höll reda på en och ja, stängde av datorn.  Har inte sett några sådana skyltar, men biblioteksskylten i Philipsburg skulle kunna vara en inspirationsskälla. Däremot såg jag en ny anvisning i Ystad, där man på en butiksparkering signalerar att de som passar in i följande bild kan parkera nära butiken. Jaha. 

Först var det min farbror i början av januari. Sedan får jag reda på att ett par bekanta lämnat jordelivet. I går vaknade jag till ett mejl om att Edouard Glissant avlidit under natten. Och i dag öppnar jag facebook där Lena Nymans död är det första som dyker upp. Folk dör hela tiden, och världen känns tommare varje gång. Samtidigt fortsätter människosläktet att växa och breda ut sig. Det känns konstigt att det väller fram allt fler människor när känslan jag får vid varje dödsfall är ett gapande tomrum. Varje gång blir jag också påmind om hur brådskande livet är.

Själv är jag några timmar från återvändo till mitt svenska huvudkvarter. Det var i slutet av augusti som jag lämnade det och landade i New York. Första morgonen tog jag en kaffe på närmaste Starbucks, och här sitter jag igen. Det är ett bra ställe om man vill känner för lite nya varianter av sitt namn. Den spöregnande dagen i augusti döpte de mig till Mandelina. I dag blev det Martalina. Ganska kreativt tycker jag. Fascinerande att så många amerikaner har så svårt med mitt namn. Det är också fascinerande för mig när folk efter att ha förstått att jag är svensk/dansk säger att de också är det, utan att kunna ett ord svenska/danska eller ha besökt landet i fråga. Ibland har de ett efternamn som de viftar med, som en bleknad flagga från ett land som endast existerar i fantasin. 

Mitt bagage är inlämnat och jag tänker ta en tur på Whitney museum innan jag ska ut till flygplatsen om ett par timmar. Jag tänkte insupa den dos Edward Hopper som man snuvade mig på i Chicago.  Det har varit mycket snöstorm senaste dagarna. Jag har hunnit med lite mer Burlington och Boston, båda dränkta i snö. I Boston var snöfallet så intensivt att man knappt kunde se alls. Jag har varit där en gång tidigare, men bara en kväll. Den här gången tänkte jag att jag skulle SE staden, men dagsljuset var inte tillräckligt.  Snön yrde och det var ett äventyr att ta sig till moderna muséet ICA och Harvards bokhandlar. Inte en enda bok köpte jag, och jag har till och med tvingats dumpa Maevis Gallant. Inte en enda fin bild från Boston har jag heller. Ingen bild alls faktiskt, förutom utsikten från hotellrummet:

Stormen har lagt sig och New York är lugnt pulserande som vanligt. Det känns konstigt nog även lugnt i mig. Jag är absolut inte trött på Nordamerika, men jag har inte heller separationsångest. Har jag ätit mig mätt, eller vet jag någonstans att jag snart är tillbaka? Eller är det först när jag landar hemma som avskedet kommer att kännas? Det återstår att se. Fast det har känts långt in i hjärtat när jag tagit avsked av mina kära här. Just nu är det dock brådskande saker som ett sinande bankkonto, en åldrande och saknad pappa, ett par trasiga tänder som ropar hem mig. Och precis som alla födslar på något sätt väger upp dödsfallen (de lindrar inte smärtan, men de tvingar oss att le genom tårarna och fortsätta framåt), uppväger på något sätt glädjen över att återse de älskade vänner som väntar där hemma sorgen i att lämna de som befinner sig här.

Landskapet från Montreal till amerikanska gränsen är verkligen inte det roligaste. Platt och grått med ganska fula byggnader då och då. Jag har kramat mina vänner hej då och tänker på vilken skillnad det skulle ha varit om jag hade stannat hemma i Sverige. Då hade jag inte hamnat i mitt i mellan, i saknad och längtan, i att alltid vara frånvarande i den stad där jag inte befinner mig. I går träffade jag en vän över frukost och vi pratade om personliga saker på ett sätt som vi inte gjort förut. Jag har känt personen i ett par år, men först nu fick jag reda på hur många liknelser det finns mellan våra liv. Vet själarna det redan från början, undrar jag. Vet vi på något undermedvetet plan att vi delar en massa med vissa personer? På det medvetna planet kan det sedan ta år innan vi möts i det själarna visste när de möttes. Det är hursomhelst fascinerande hur det ibland krävs en avskedsfrukost för att vi ska berätta de viktiga sakerna. Vi berättar vilka vi är först när slutet knackar på. När vi inte har något att förlora, när tiden är knapp. Men det är ju fint när det inte är vid dödsbädden utan vid avfärdsbordet som vi kommer till saken.

Nu har vi entrat USA. Kilometrar har blivit miles, Celsius har blivít Fahrenheit, och jag har ätit min sista Montrealbagel. Det kommer antagligen dröja tills jag pratar franska igen, och det kommer förmodligen dröja ännu ganska mycket längre tills jag hör Québecfranska. Den är lika sällsynt i Stockholm som svenskan är i Montreal. Under sammanlagt ett år i Montreal har jag aldrig hört svenska, bortsett från under de uppenbart svenska sammankomsterna kräftskiva och röstning på konsulatet. Så i dag när mina två Montrealbästisar ville lära sig lite av mitt språk blev jag själv lite chockad när jag hörde mig prata svenska. Men det gick bra, och när jag åkt en bit kom ett sms som avslutades med Kraom. Lite kram plus yoga-om i ett, kanske inte helt fel. Borde vara något för svenska yogisar om inte annat.

Jag fick lämna nästan alla mina böcker i Montreal. Då menar jag de böcker som blivit mina under hösten. Lagom till avfärd påbörjade jag Montreal stories av Maevis Gallant. Kanske är det så att det är lika bra att läsa om en plats från en annan plats, man har bättre sikt på långt håll, och på så sätt drar jag ut på mitt Montreal. Gallant flyttade från Montreal och Kanada för längesedan, till Paris. Hennes texter har äntligen kommit på svenska, det gillar jag. Tveksamt om de kommer att ge upphov till massturism à la svenska kriminalromaner (jag tänker på Ystad i Wallanders fotspår och Stockholm i Sallanders fotspår), men vem vet. Tom Rachman är också kanadensare, och han kommer till Stockholm i vår. I den Montrealbokcirkel jag har varit med i läste vi hans roman The Imperfectionists, och jag hoppas kunna vara där när han gästar Kulturhuset den 28 april. Man får vara glad för varje snutt Kanada man kan få hemma i Stockholm. Jag avskedskramar staden genom att fotografera den, och ger er ett ögonblick Montreal från i morse.

På väg till Montreal svischade jag förbi Vermont och hoppade av i Burlington. Den lilla staden är störst i Vermont och ligger vid Lake Champlain. Personligen hade jag inte hamnat där utan min vän som råkar bo där. Men jag var glad över att få en rundtur i stan den första dagen, som råkade vara en sådan där strålande och iskall vinterdag då man vill strosa men får ge sig efter några sekunder. Nere vid sjön var det dock så glittrade fint att jag var tvungen att gå ur bilen med kameran och offra mina händers välmående. Än en gång var det som att befinna sig en överdimensionerad fulländad tavla, och jag överlevde faktiskt flera minuter i kylan. Sedan åkte vi förbi högt belägna hus som vette mot sjön. De hade små rum på taken varifrån sjömansfruarna spejade efter sina sjömän. Vissa män svaldes av havet och kvinnorna fick aldrig se den syn de väntade på. Jag tittar på sjön och tackar för att jag slipper det ödet.

Vi åker över gränsen och de franska skyltarna förvånar mig efter fem veckor i engelska Amerikat – som är ganska spanskt. Efter idylliska Burlington ter sig Montreal väldigt urbant med sina skyskrapor och rykande fabriker. Här ska jag ha några dagar av ihoppacknig och avskedssocialiserande. Jag återser ett par kära vänner. Vi kommer in på böcker och de berättar entusiastiskt  att de läst Läckberg, Larsson och Keppler. Det är mer än vad jag gjort. Mina vänner har alltså en del av Sverige som jag saknar, och böckerna har gett dem lust att åka till Sverige; de vill se gatorna med alla dessa konstiga namn. Jag kan inte bojkotta våra kriminalförfattare, utan blir tvungen att skicka dem en varm tanke. Om de får mina vänner att en dag åka hela vägen till Sverige så förtjänar de all eloge de kan få. 

Let the great world spin har jag haft med mig sedan Chicago, och läst sedan San Diego någonstans, och nu äntligen kan vi skiljas åt. Jag har absolut ingenting emot denna bok, mitt problem är att läsningen blivit så utdragen. Det blir som att se en film oregelbundet snuttvis . jag tror på fokus och regelbundenhet, och tyvärr är det snarare flyktighet och sporaditet som präglat min läsning denna gång. 1974 är det magiska året i denna bok, och Philppe Petits linpromenad och Vietnamkriget är centrala omständigheter som binder samman karaktärerna. Colum McCann har gjort en imponerande konstruktion, och den kommer på svenska nu i dagarna, under betäckningen Världens väldighet. Jag hade ju tänkt skriva mer om boken, men nu måste jag springa vidare i slaskiga Montrealkvällen!

Kan inte förstå att det redan gått fyra dagar sedan sist. Besöket i New York svischade förbi och jag är redan två dagar därifrån. Känslan av att anlända där är dock lätt att dra mig till minnes. Det är en känsla av lycka och hemkomst. Efter New Orleans snirkliga färghus, grönska och mjuka temperaturer välkomnar New York mig med grå fyrkantshus, trädskelett och kyla, och ändå känner jag hur en öppen famn breder ut sig inom mig. Huttrande på JFK:s tågperrong undrar jag vad detta är för slags kärlek. Det verkar vara en sorts dragning till det som är lite omöjligt, ogreppbart och som bjuder på motstånd, kanske samma drift som får en att lära sig franska eller syssla med översättning. Att traggla med de sistnämnda är ungefär som att ta sig runt med tunnelbana i New York; man blir totalt nerklubbad av ansträngningen men ändå böjer man på nacken och går med på det – med viss njutning till och med. Ihopklämda i överfulla stålrektanglar åker vi under stora vattendrag  och det slår  mig att det är egentligen precis lika konstigt som att flyga. Tunnelåkande är lika potentiellt panikframkallande som flygande. Båda företeelserna är storskaliga imitationer av det vi sett fåglar och mullvadar göra,  vilket kanske inte är så onaturligt om man tänker efter.

På hostelet där jag i vanlig ordning checkar in berättar man att hotellen i New York tycker att hostelen i New York tar för stor portion gäster så det har klubbats att de sistnämnda ska stängas. Jag vet inte hur sant detta är, men killen i receptionen verkar säker på sin sak och protestlistan ligger framme. Om det stämmer så drabbas särskilt singelresenärer som får betala lika mycket för ett hotellrum som två eller ibland tre personer tillsammans. Då kanske man får börja annonsera efter rumspartner för att ha råd att sova i New York, vilket i och för sig kan bli spännande.  Bokkedjorna Barnes & Noble och Borders har det också svajigt, och får tydligen stänga vissa butiker, precis som Starbucks. Jag vill tro att detta beror på konkurrens från enskilda initiativ och människors val att bevara dem. Alternativet är att folk föredar näthandel eller helt enkelt inte köper böcker (då är det sista hoppet att de lånar på bibliotek), och att de väljer medhavt kaffe eller kanske slutat inta kaffe och andra drycker på stan. 

Något som är mer säkert är att mina bokdestinationer i denna New Yorkomgång var otursförföljda. Första kvällen skulle syster ta med mig på baren Bar and Books, men den visade sig vara en mycket välrökt cigarrbar där det inte gick att vistas mer än två sekunder. Andra kvällen skulle jag på poesikväll men fastnade på systers sista-kväll-i-New York-middag på en sydafrikansk restaurang som jag verkligen kan rekommendera: Braai. Inte hann jag läsa ut min bok heller. Stieg Larssonförföljd är vi väl alla, och det var ungefär det enda bokiga som hände: en Stieg Larssonartikel i New Yorker (numret från 10 januari). Ja, och så en amerikanares som uttryckte sin starka önskan att läsa något annat svenskt än kriminalromaner. Jag vet inte hur det ligger till med översättningen av den övriga svenska litteraturen, men man får hoppas att den åtminstone existerar och kanske till och med växer.

Snön faller i New York och jag hinner med ett besök i favoriten Bryant Park.

Efter en månads resande med tåg, bussar, bil och båt ska jag nu ta flyget. Mina tre dagar i New Orleans är över och New York väntar. Nya Orleans och nya York är nog mina favoritstäder i Amerikat. Jag lämnar New Orleans utan att ha hört något franskt. Däremot har jag fått upptäcka att franska kvarteret är mycket annat än sex och alkohol; det är ännu en omgång underbar arkitektur, roliga detaljer och mycket mer. Ibland ser det ut precis som i Frankrike med de snirkliga balkonräckena över vilka det väller blomsterprakt. Överallt i New Orleans blir jag påmind om Québec, genom den franska liljan. Precis som i Montreal figurerar den ofta i folks fönster och på balkonger. I Montreal är den vit mot blå bakgrund, medan den i New Orleans förekommer i alla möjliga färger. Tydligen har symbolen blivit viktigare i och med återuppbyggnaden efter orkanen Katrina. Det franska symbolarvet är alltså något man samlas runt i båda före detta kolonierna för att hämta kollektiv styrka.

Ibland känns franska kvarteret lite som Greenwich village, och i en av mina New Orleansböcker läser jag att Tennessee Williams håller med mig. Han ska ha sagt att New Orleans är Söderns Greenwich village. Den karibiska känslan i sin tur kan ha något att göra med att många invandrat hit från Haiti. Jag blir helt yr när jag i min franskajakt försöker göra mig en bild av stadens etniska historia. Ursprungsbefolkningen. Sedan kom det lite fransmän och spanjorer, britter, afrikaner. Cajuns (franska kanadensare som utvisades från Nova Scotia), kreoler (de européer och afrikaner som föddes här i kolonin). Amerikaner. Jag ger upp. Staden är en himla blandning helt enkelt, från början, och man har mötts i engelskan.  

Något som förekommer precis överallt i New Orleans och som jag aldrig sett tidigare är de halsband som hänger på hus, träd, telefonledningar och staket. Jag frågar och får svaret att man slänger dem på varandra under Mardi Gras. Det måste alltså slängas en himla massa halsband åt alla håll. I år kommer den stora paraden äga rum 8 mars, men tydligen har festlighetsperioden börjat redan 6 januari. Jag får faktiskt se en liten parad som kämpar i det plötsliga skyfallet – solen sken när jag gick in i en butik och när jag någon minut senare vänder mig om är det blygrått ute och regnet forsar ner. Jag har med andra ord fått uppleva ursprunget till det lokala talesättet ”Om du inte gillar vädret, vänta fem minuter”.

En annan Katrinakonsekvens var att många katter blev hemlösa. Kanske är det en av dem som jag möter på kyrkogården Lafayette. Det är en mycket kärlekskrank katt som sällskapar med mig där i solen när jag tar en läspaus. För övrigt är kyrkogården öde. Kyrkogården vill bli fottad också, så jag är där en ganska lång stund. Sedan säger jag hej då till katten och börjar gå tillbaka mot in/utgången. Men oj, grindarna är stängda, och ännu mer oj, de är låsta. Jag är instängd med döden. Turen är dock med mig och någon sorts väktare stannar sin bil “What are you doing there mam?” Ja, vad gör jag här ? Minglar med dödisar och funderar över döda språk. En tid senare släpps jag ut. Jag är en fri och levande människa som turistar vidare köksvägen: lite gumbo, jambalaya och röda bönor avslutar min provsmakning av denna färgstarka stad. Taxichauffören visar bilder på sin hund Brownie och ger mig tuggummi till resan. I den lilla flygplatsrestaurangen står en flygel och ett schema över de olika musiker som ska spela. Maten, musiken, de generösa människorna, arkitekturen, litteraturen – allt var här och jag är glad att jag åkte. Den försvunna franskan får jag läsa mer om i boken French, Cajun, Creole, Houma: A Primer on Francophone Louisiana.

Efter San Francisco-Chicago kändes sträckan Chicago-New Orleans som en nedgradering. Vädret var grått, landskapet var grått och ofta sopbestrött. Inför natten förekom ingen kuddutdelning och restaurangvagnen stängde titt som tätt. Det krängde mycket, så folk spillde cola och kaffe lite överallt. Amtraktågen är ofta i tid eller en timme försenade, men den här gången var vi en timme för tidiga – vilket någon förklarade med att det var helgdag: Martin Luther King Jr Day. Jag hade inte hört talas om den helgdagen förut och förstår heller inte kopplingen mellan den och den timme som försvann någonstans på vägen, men jag var glad att vara framme.

Stationen och de närmaste kvarteren följer den grå ruffiga stilen, men sedan blommar staden ut i pastellfärgade sagohus. Stora trähus med snirklerier och terasser. Jag vill flytta in varenda ett. Min fantastiska guide tar mig till en park som är en av de finaste jag sett: Audubon Park. I behagliga 15 grader joggar folk omkring på denna mark som en gång var en plantage. Sedan äter vi på La Crêpe Nanou, som också ligger i Updown – där min guide och soffutlånare bor. New Orleans verkar vara en livsnjutarstad med söderns lugna tempo, och jag njuter för egen del av att somna i en stillastående bädd efter tre rullande nätter.

Jag har velat lyssna på New Orleans, för jag har läst att franskpåverkade kreolspråk och fransknuanserad engelska ska finnas här, men hittills har jag bara hört helt vanlig amerikansk engelska. Däremot har jag fått min idé om fantastisk arkitektur bekräftad. Som turister i Sverige letar röda stugor och finner, letar mina ögon färgglada snirkelhus och finner. Språken är kopplade till stadens brokiga förflutna, som jag inte vet massor om. Den bildades på 1700-talet av fransmän, var spansk ett tag, sedan fransk igen, tills Napoleon sålde den till USA 1803. Hursomhelst, i dag har jag åkt superfin spårvagn igen och strosat i franska kvarteret. Vet inte vad som är franskt med det – alkohol och sex kanske? Så var det på huvudgatan Bourboun street i allafall, en av de turistigaste turistgator jag sett. Jag vek av till en sidogata där det blev lite intressantare, men det strosandet tog slut när hungern tog överhanden. Min guide har rekommenderat ett café som jag letade efter, men när klockan var två och jag fortfarande inte ätit frukost gav jag upp. Mitt bland alla snirklerier blev det (tyvärr) ett avskalat 50-talscafé i värsta Stockholmsstil. Här sitter jag nu och konstaterar att staden hittills känts som en blandning av Nice och Karibien – med detta café som undantag. Jag konstaterar också att det får bli bokrapport en annan dag  i stället. Innan solen går ner vill jag iväg till huset där William Faulkners bodde – det ska finnas bokhandlar där.

Jag är mycket imponerad av San Franciscos kollektivtrafik. Det finns bart, muni, cable car, street car, bussar och what not. Det går jättesmidigt att ta sig till Ferry building där en buss väntar som tar mig över Golden Gate-bron. I morgondiset åker vi över vattnet där stora fraktbåtar redan kryssar omkring. Tågresan börjar först på andra sidan vattnet, i Emeryville. Vi har inte suttit länge på tåget innan bedårande landskap tävlar om min uppmärksamhet. Jag har ju mitt jobb som ska göras under dessa tre dagar, och efter ett par timmars lamslagenhet sätter jag  ändå igång. Bland Nevadas berg någonstans slår det mig hur fantastiskt det är att jag kan jobba och samtidigt glida runt i denna naturorgie . Kommer att tänka på en artikel jag läste för 10 år sedan om en tjej som satt i Thailand och översatte romaner; jag är hon nu. Ungefär.

Att sitta på det här tåget är som att åka runt i en vacker tavla eller ett fantastiskt naturfotografi.  Hela första och andra dagen avlöser de enastående landskapen varandra. Jag skulle kunna tapetsera rum med alla fotografier jag tar, och inte tar eftersom jag checkat in den riktiga kameran. Vi åker genom Sierra Nevada, och senare är vi på armslängds avstånd från röda klippor. Flera områden är endast tillgängliga med tåg och jag förundras över de människor som anlagt dessa spår och tunnlar. Jag förundras även över den enorma mängd orörda natur i olika former som vi passerar. Tänk att människor väljer att klämma ihop sig i små städer när dessa vidder finns. Det är ju ganska gulligt. Tänk också att människor har byggt dessa tunnlar och järnvägar som snirklar sig mil efter mil runt och genom berg.  Tack vare ett par volontärer som tar mikrofonen får vi reda på att de flesta tunnlarna byggdes runt 1865. De berättar även om en björn som gick i ide i en tunnel och vägrade gå upp. Tågföraren fick tuta och för varje tutande reste sig björnen, tog ett steg och la sig ner igen. Volontärerna berättar många fascinerande historier och fakta, och är fascinerande i sig genom att vara volontärer som tar av sin tid för att berätta om naturen. Samma sak gör ibland andra volontärer på sträckan New York-Montreal.

Utöver volontärerna är tåget befolkat av personal med arbetspass lika långa som mina resor och diverse medpassagerare varav vissa byts ut och vissa kör maraton som jag. Första sträckan, mellan San Francisco och Reno, är tåget fullsatt, sedan är det ungefär en passagerare per tre säten resten av resan. I kaliforniatypisk anda sitter killen bredvid och mediterar efter medhavd veganmåltid. En annan blir hämtad av polis för vad som måste vara förargelseväckande beteende. De flesta är trevliga, och många småpratar, särskilt i restaurang/utsiktsvagnen. Tåget har två våningar, och restaurangvagnens övervåning har fönster även i taket och är tänkt mer som utsiktsplats och mingelplats. Här bland allt fotograferande och minglande väljer jag att jobba, medan min sittplats får vara sovplats och läshörna. Det finns även en andra restaurangvagn där man måste boka bord. En kringvandrande hovmästare tar upp bokningar inför lunch och middag. De stora storlekarna i USA gäller även tågen: breda säten med benutrymme för en giraff. Heltäckningsmatta gör det hela lite mysigare.  

Ja, jag känner mig hemma här på Amtraks tåg. Tre dygn på tåg är tre dygn med mig själv efter fyra megasociala veckor. Det är tid att sörja, blogga, jobba, reflektera, läsa och rensa inför nästa anhalt: New Orleans. I dag är det dag tre, och jag vaknade till trista landskap i Iowa. Jag har lugnt kunnat fokusera på mitt jobb som nu är levererat. Ett antal timmar återstår till målet för resan och de kan jag nu ägna åt nästa bok: Let the great world spin. Angående de storslagna landskapen undrar jag om det är de som fått amerikanarna att drömma och bygga stort? I vad som kanske är gammal europeisk anda ser jag ofta på Amerika med historieglasögon. Det är ganska ofrånkomligt att detta är en invandrarnation – alla kommer någontans ifrån (ja, utom de som var här först och som man så sällan träffar eller hör talas om) och just ankomsten och stannandet är det som fascinerar mig så och också ekar genom dessa landskap. Men nu är det kväll och mörkt. Landskapen är nedsläckta och det är dags att tända läslampan så att romanvärlden blir synlig.