Miss Word

Nyligen i en fransk stad slog det mig att alla gator bär namn efter män. Vad de gjort för att få gator uppkallade efter sig tänker jag inte gå in på denna gång. Men det faktum att vi omges av uteslutande manliga namn säger oss att endast män gör saker stora nog att bevärdigas med gata. Hur påverkar det oss att våra städer berättar om män, men håller tyst om kvinnor? Endast ena könet syns och får sina namn förevigade, betyder det att det andra könet är ointressant? Inte åstadkommit något? Att staden aldrig kommer att inkludera kvinnor i sitt berättande? Med den uteslutande tystnaden fastställer gatorna att kvinnor inte gjort något värt att inkludera i historien. Hjältar är per definition män, säger staden. Vad gör denna historia och andra med vår föreställning om vad som är möjligt för oss? Vilken plats som är vår, eller kan bli vår? För visst formas vi av de historier som omger oss.

Denna typ av ensidiga historier tas upp av Chimamanda Ngozi Adichie i “The danger of the single story”, ett 20 minuter långt anförande som är njutning för både öron och hjärna. Precis som i hennes romaner ger oss denna beundransvärda kvinna skarpa iakttagelser, uttryckta på ett skärpt levande språk, ibland med en härlig humor som bonus. Lyssna på det här:     Hon avslutar med att hylla mångfalden av historier. För har vi inte tillgång till olika historier om andra människor, länder, händelser, kulturer eller vad det nu kan vara, får vi en mycket begränsad uppfattning om dessa. Stereotyper hindrar oss ofta att se verkligheter, vilket begränsar våra erfarenheter och möten med andra människor. En endimensionell historia om någon kan ibland leda till saker som mobbing, krig och alla möjliga hemskheter. Det mångdimensionella berättandet har en viktig funktion, och Chimamanda Ngozi Adichie avslutar med de vackra orden “When we reject the single story, when we relize that there is never a single story about any place, we regain a kind of paradise”.

I första romanen, Lila hibiskus, som kom ut 2003 (men först i år på svenska), berättar hon historien om tonårstjejen Kambili och hennes familj. Pappan Eugene håller familjen i sträng schack genom misshandel; bestraffningarna haglar i guds namn och tillvaron styrs helt av familjefaderns kontrollsystem. Han har lyfts upp av katolska missionärer och applicerar detta trossystem på driften att hålla sina familjemedlemmar under strikt kontroll. På samhällsnivå är han en stor man (säkert en som kunnat få en gata uppkallad efter sig), vars goda insatser och ekonomiska bidrag gör att även många medborgare böjer sig inför honom. Det är ett träffsäkert porträtt av makt och missbruk av den, samt en välgjord skildring av en familj som tassar på tå och skyddar varandra, inför en man som samtidigt hyllas av omvärlden. Jag fascineras av hur pappan främst pratar engelska, till skillnad från många andra som pratar igbo, och hur han i vissa få situationer övergår till igbo. Språket är en viktig del av identiteten, och vi markerar ställningstaganden med vårt sätt att uttrycka saker.

Ngozi Adichie berättar sina historier på ett enkelt och ofta vackert språk, och jag ser Lila hibiskus som den lovande knopp som sedan slår ut tre år senare i En halv gul sol. Det ultimata är nog att läsa hennes böcker i den ordning hon skriver dem, vilket leder mig till hennes tredje och senaste The Thing Around Your Neck/Det där som nästan kväver dig. En novellsamling denna gång, kanske att lägga i höstläsningshögen.

Ikväll var jag och lyssnade på Nicole Krauss, så nu blev jag tvungen att skriva om det i stället för att jobba. Precis som i hennes böcker var det mycket hon sa som stämde i mig. Hennes ord känns familjära, som i något jag känner väl igen, och samtidigt lite finare. Hon skrev till en början poesi, vilket jag ser som en viktig hörnsten i hennes prosabygge. Vissa bilder är så slående och vissa meningar så vackra att det är väldigt lätt att föreställa sig henne som poet. Men jag är glad att hon hittade hem i historieberättandet, för jag hade inte velat ha varit utan upplevelsen av The History of Love. Jag såg nyligen en dokumentär om Robyn, och jag kommer att tänka på henne ikväll när jag lyssnar på Krauss och hennes övergång från poesi till prosa. De verkar båda ha gått en egen, osäker, väg som lett dem hem, till det som är just deras, men som ändå kan vara svårt att urskilja. Särskilt till en början.

Flera av Krauss karaktärer är aktiva författare eller slocknade författare. Flera av hennes karaktärer står med fötterna i olika länder.  Och ofta skildrar hon relationer mellan älskande eller familjemedlemmar. Mycket kretsar kring minne, arv och berättande. Död. Jag tycker att hon tar på sig en ofantlig uppgift, men som en god dansare får hon det att se ut som att det är enkelt för henne att genomföra det näst intill omöjliga. Hon säger sin inte ha någon direkt plan eller struktur när hon skriver, vilket är förvånande och betryggande. Hennes berättelser verkar växa fram av sig själva, och jag ser framför mig ett träd som knoppas, slår ut delvis och till sist står i full blom. Fast hennes träd får stå kvar i blom.

Jag kommer att tänka på författarna i Krauss senaste roman när jag ikväll stänger dörren för att skriva detta. Att välja skrivandet är ofta att välja borta resten. Man måste skärma av och liksom skydda orden, ge dem ett utrymme, annars går de förlorade och en bit av oss dör. Detta avskärmande är skildrat ganska ingående i Great House. Skrivandet framstår som en livsuppgift som dock har ett pris och kräver stort mod. Nicole Krauss pratade om skörheten i berättelserna, hur hon måste just skydda dem under deras framväxande och först visar dem när de står på egna ben, det vill säga i slutskedet. Och visst krävs det mod att befinna sig ensam i ett bygge som man inte vet huruvida det håller. Alls. I så länge som två år kanske. Minst.

Fast om vi följer Krauss tankegångar befinner vi oss alla i vår egen berättelse hursomhelst, hela livet. Att skriva är bara att det till en annan nivå. Att göra berättandet mer explicit, offentligt och pluriellt. Krauss betonade också hur viktigt det är för henne att bli läst och speglad. När hon väl berättat, alltså. Precis som så många andra upplever hon att hon inte vet vad hon skrivit, och säger att det är ett slags förslag (så som man brukar saga om översättningar). Varje text är ett förslag, och sen kommer läsaren, som ofta ger en ny ingång till texten, och ger den ytterligare en dimension. Som hon bara får tillgång till om läsaren kommunicerar den till henne.

Förutom till Nicole Krauss vill jag ge en eloge till mina fantastiska vänner som ger mig böcker, vilket är det sista jag behöver och det bästa jag vet att få. Jag som har en någorlunda läslista för närmaste framtiden hamnar i ett dilemma, men undrar om jag inte ska göra som en vän gör och ge förtur till böcker som man fått i present. Då återstår bara dilemma nummer två: vilken av presentböckerna ska man ta först? De armbågas hej vilt just nu.

I dag är det Världsbokdagen, den 23 april, som också är Shakespeares dödsdag. I år har påsken trängt bort bokdagen, men jag tänkte påminna om den genom att bokblogga. Innan jag går iväg och bokjobbar. Det har varit dåligt med romanläsande sedan sist. Jag har ägnat mig åt annat, däribland poesi. Att läsa poesi är väldigt annorlunda från att läsa romaner. Poesin tvingar mig att sakta ner och låter mig läsa fragmentariskt. Den tvingar mig inte att hålla reda på fiktiva karaktärer eller lyssna på sidolånga utläggningar. Den leker med mig och visar mig bilder som jag sedan får sitta kvar med. Den lämnar mig ofta efter varje sida men viskar att den finns kvar och att jag är välkommen när jag vill. En poet som jag har sällskapat med denna vår är Emily Dickinson. Jag kan inte förstå hur jag kunde låta bli att besöka hennes vackra hem/museum när jag var i Amherst för ett par år sedan. Jag tänkte “nästa gång” och trodde att den låg runt hörnet. Men det gjorde den den inte. Just nu har de ett fantastiskt program, http://www.emilydickinsonmuseum.org/node/315 , och fick jag välja vart jag skulle tillbringa Världsbokdagen skulle Amherst i Massachusetts vara ett hett alternativ. Och fick jag välja ort för nästa vecka skulle det bli New York, där amerikanska PEN har sin festival för internationell litteratur. Det är en ljuv plåga att läsa deras program: http://www.pen.org/page.php/prmID/2108

En roman har jag dock fått mig till livs sen sist, möjligtvis tack vare min bokcirkel, som sätter ett datum för läsningen. Efter Alakoskis rytmiska misär var turen kommen till Ninni Holmqvists Enhet. Bokcirkeln har haft en tydlig trend denna vinter med skandinaviska kvinnor. Jag måste erkänna att jag scanläste boken delvis, vilket är en av bokcirkeldeadlinens mindre trevliga sidoeffekter. Enhet innehöll intressanta tankegångar om samhällets värderingar och Ninni Holmqvist ger bra underlag för debatt, precis som Susanna Alakoski. I Enhet får människor som fyllt 50 (60 för män) och som inte är behövda av någon (dvs som saknar barn eller kapitalinbringade arbete) helt enkelt ge återstoden av sitt liv åt de behövda. De spärras in i en kryssningstillvaro där evig sommar råder, och där de plockas isär, organ för organ. Det blir lite spretigt ibland men jag gillar boken som idébok.

Nu är det den där månaden då världen vaknar och blommar ut i färg igen. Häromdagen i mitt lokala bibliotek fick jag intrycket att i alla fall böckerna har en lila tendens. Tand Gredelin har besökt förlagen tror jag visst. Och jag ser fram emot att läsa Lila hibiskus, Chimamanda Ngozi Adichies debutroman. Fast först Nicole Krauss senaste, Great House, Det stora huset. Om hon har skrivit något som är i närheten av lika bra som Kärlekens historia så vill jag verkligen inte scanläsa, utan snarare vara ledig och sträckläsa. Den 3 maj gästar Krauss Kulturhuset. Apropå lila och översättningar glädjer det mig att Sverige vaknat och satt Kim Thuy, Tom Rachman, Maevis Gallant, och Catherine Mavrikakis i de svenska bokhyllorna. Vi går bortom Margaret Atwood och Alice Munro, och får upptäcka nya generationer kanadensare. Tom Rachman kommer också till Kulturhuset, nu på torsdag 28 april.

Världsbokdagen ska ha sitt ursprung i Spanien, där man den 23 april ger bort en bok och får en ros. Låter underbart! Glad Bok!

(inget foto idag, bara en föraning om lila syrener)

Läsro var det ja. Jag följde min längtan eftar att läsa på svenska och högg tag i Reglerna av Sara Mannheimer. Den sålde tydligen inte tillräckligt bra för att ges ut i pocket eller tryckas igen, så fin kritik till trots har alltså denna bok skuffats ut från bokhandlarnas hyllor. Det går inte att köpa den bok som trots dess tre år på nacken känns relativt nyutgiven.  Jag hade tur att den bokhandel jag var inne i hade ett övergivet ex på lagret. Det är ett vackert, frodigt språk som möter mig, och vid ett par tillfällen får jag hämta svenska ordboken - det gillar jag. Så långt var mitt bokval lyckat. Men den andra längtan, den efter en medryckande berättelse, förblir otillfredställd. Jag har valt den lilla tankeboken Reglerna, vilket med tanke på den sistnämnda längtan är som att välja te när man är sugen på kaffe. Mannheimer skriver om uppförelseregler och ätregler, skapandelängtan och ensamhetslängtan. Ett slag får jag lite Jenny Diski-déjà vu, när jaget åker iväg på ensamretreat långt bort från hemma och nojjorna flockas. Över huvud taget inger texten en viss jag-klaustrofobi; många är tankarna om det egna beteendet, och det har jag väl nog av själv kanske. Det är ut i världen och in i medryckande berättelser som jag vill, kanske just för att överskrida detta jag-ande och utvidga mitt sinne. När jag närmar halvtid i boken är jag alltså imponerad av språket och frustrerad av jag-rotandet. Mannheimer ger mig dock lust att se vart hon vill med detta, och faktiskt, runt hörnet väntar en kärlekshistoria. Och sedan flera. Det är i relationerna som jaget blir intressant och mer mångfacetterat, mer växlande. 

Reglerna är en bok som växer efter läsningen. Det är ganska plågsamt att befinna sig i jagets återhållsamma värld, som styrs av en sorts besatthet vid rätt och fel, kontroll. Men det är just detta som Mannheimer gör så bra; hon gestaltar ett visst beteende eller förhållningssätt som vi har, i större eller mindre utsträckning, och i olika former. I Reglerna är kontrollen extrem, men likaså är längtan efter utlevelse och överskridelse genom skapandet. Jag tycker att Mannheimer gjort bra val i att ge texten den längd den har, och låta jaget utvecklas under en längre tid. Hon funderar över det stora som “kan komma att komma”. Hon måste vara beredd när det det kommer, om det kommer. Hon måste bete sig på ett sätt så att det som kan komma att komma kommer. Tankarna jagar varandra och jaget skriver en bok. Det är både stramt och snurrigt, och jag är lite omtumlad efteråt.

Jag köpte en Iphone häromdagen, och jag tror att det var bra för mitt läsande. Den lilla saken (som är för stor för små fickor) har ju internet och då blir det lättare att stänga av datorn, som annars kidnappar mig. Mannheimer tog inte upp några dator/internetregler, och man kan undra hur hon tänker runt det. Hon kanske inte har det kidnappsproblemet.  Jag börjar kolla upp det ena och sen det andra, svarar på något mejl, halkar in på facebook, slirar in på skype och sen hittar jag en jätteintressant artikel - det är Alfons (eller var det Alfons pappas) “jag ska bara” som tar över. En evig “jag ska bara”-labyrint, som känns mycket stimulerande, men tar mig långt från det jag vill göra. Efter de olika fönster och kommunikationsvägar som datorn/internet bjuder på, känns det motbjudande att stänga ner allt det för att endast ägna sig åt en fjuttig text. För när det gäller läsa är det helst absolutism som ska till: stängd dator. När steget väl är taget, och de första sekunderna av tomhet är förbi, breder dock friden ut sig. Det finns en samvaro i läsandet som är svårslagen. Det är ett möte med mig själv och författaren (eller karaktärerna i texten, eller världen, eller vad det nu kan vara, beroende på texten) som, precis som andra möten, blir bäst i ostördhet. Tankarna behöver utrymme, och trots att jag älskar internet av många anledningar, tänker jag att tankarna inte får tid att tänkas klart om man inte stänger av emellanåt. Alla artiklar länkar till tre andra artiklar, och parallellt med dem finns reklam, musik, vänner, mejlmåsten och annat som pockar på. När det gäller skriva är det lurigare: det gör jag ju på datorn (i den mån jag har möjlighet) så då är det svårt att stänga av den.  Jag vet, man kan stänga av internet på datorn. Svårt. Man är ju ändå där liksom. Nu är i alla fall den kära bloggstunden över, och jag kan stänga av. Eller ska jag se på ett avsnitt Family guy kanske?

Jag har inte bloggat sedan jag återvände till Sverige. För övrigt har inte så mycket ändrats i och med hemkomsten. Det första jag gjorde när jag landade på svensk mark var att sätta mig på ett tåg. Till Skåne.  Sovandet i andras sängar fortsatte således, och när jag väl kom hem till högkvarteret väntade en soffa på mig. Jag hade lyckats glömma att jag faktiskt bor i en soffa. Och nu när jag är tillbaka är den nästan två månader långa resan som bortlagd i en avlägsen låda.  Den första dagen och kanske andra finns platsen man varit på med som en parallell verklighet eller aura, men sedan är den borta. För att endast göra sig påmind genom människor eller filmer som väcker det som då hunnit växa till minnen liknande filmscener.  Jag går omkring och upprepar klyshan att det känns som att jag var här i går – och när inte jag gör det så gör andra det åt mig. Men vad menar vi egentligen med det? Är det kanske så att det inte har någonting med tid att göra, utan att vi bara känner (igen) varandra helt enkelt, eller en plats (jag upplever att jag var “här” i går oavsett om det är Stockholm, Nice, New York eller Montreal jag landat i).  Jag slapp i alla fall jetlag den här gången och har glidit helt smärtfritt och totalt in i de svenska omgivningarna. Någonting som dock öppnar den avlägsna lådan är fotografier. Syster visar bilder från den delen av resan som vi gjorde tillsammans, och för en vän som aldrig varit i USA visar jag Kaliforniens gröna januarikullar och New Orleans tremetersdörrar. Vännen föreslår att jag skulle samla ihop mina resebetraktelser till en publikation och jag protesterar att hela Sverige reser så vad skulle mina ord tillföra. Just därför, svenskar reser och skulle därför ha nytta och behållning av reseberättelser. Jag vet inte. Men jag kunde bekräfta att franskan i Québec är underbar, att landskapen i USA är enorma och att människorna pratar på utan europeiska formaliteter eller tveksamheter. Och jag sa: åk! Här är min karta,

och en rolig bok att ta med är State by state där 50 författare skriver om sina respektive stater.

En härlig sak med att vara hemma är att jag kan köpa tidskrifter som 10tal och Vi Läser.  I 10tal läser jag om irrfärder, bland annat om och av Edouard Glissant, medan Vi Läser bjuder på kortare texter utan sammanhållande tema eller fotnoter. Ja, nu är jag hemma, och påminns om vissa skillnader mellan USA och Sverige. Det gäller att notera dem för efter ett tag bedövas iaktagelserna av vanan. Det är endast de första dagarna som jag reagerar på att anonyma människor som t ex de som jobbar i en butik inte frågar hur jag mår  i dag. Jag behöver inte heller dricksa längre eller betala ett annat pris än det som står på prislapparna. Dessutom har jag över natten förvandlats från en kvinna som nog behöver hjälp med den stora väskan till en människa som får sköta sig själv. På kaféer omringas jag till 80% av mammor med små barn (det ska bli spännande att se om det kommer att bildas svärmar av kafépappor snart), men till och med där slås jag av hur tyst och dämpat allt ter sig. Ja, jag kan även bekräfta att interaktionen på barer är lika dämpad som vanligt.  All denna tystnad borde ge skrivro och läsro. Fast vad är viktigast för skrivandet, ro eller inspiration? Ett visst kaos brukar funka bäst för mig, i alla fall i ett första stadie. Läsandet däremot kräver helt klart ro. Jag tror nästan att jag får schemalägga lite sådan ro. Man skulle ha en lässkylt som dök upp ibland, som höll reda på en och ja, stängde av datorn.  Har inte sett några sådana skyltar, men biblioteksskylten i Philipsburg skulle kunna vara en inspirationsskälla. Däremot såg jag en ny anvisning i Ystad, där man på en butiksparkering signalerar att de som passar in i följande bild kan parkera nära butiken. Jaha. 

Först var det min farbror i början av januari. Sedan får jag reda på att ett par bekanta lämnat jordelivet. I går vaknade jag till ett mejl om att Edouard Glissant avlidit under natten. Och i dag öppnar jag facebook där Lena Nymans död är det första som dyker upp. Folk dör hela tiden, och världen känns tommare varje gång. Samtidigt fortsätter människosläktet att växa och breda ut sig. Det känns konstigt att det väller fram allt fler människor när känslan jag får vid varje dödsfall är ett gapande tomrum. Varje gång blir jag också påmind om hur brådskande livet är.

Själv är jag några timmar från återvändo till mitt svenska huvudkvarter. Det var i slutet av augusti som jag lämnade det och landade i New York. Första morgonen tog jag en kaffe på närmaste Starbucks, och här sitter jag igen. Det är ett bra ställe om man vill känner för lite nya varianter av sitt namn. Den spöregnande dagen i augusti döpte de mig till Mandelina. I dag blev det Martalina. Ganska kreativt tycker jag. Fascinerande att så många amerikaner har så svårt med mitt namn. Det är också fascinerande för mig när folk efter att ha förstått att jag är svensk/dansk säger att de också är det, utan att kunna ett ord svenska/danska eller ha besökt landet i fråga. Ibland har de ett efternamn som de viftar med, som en bleknad flagga från ett land som endast existerar i fantasin. 

Mitt bagage är inlämnat och jag tänker ta en tur på Whitney museum innan jag ska ut till flygplatsen om ett par timmar. Jag tänkte insupa den dos Edward Hopper som man snuvade mig på i Chicago.  Det har varit mycket snöstorm senaste dagarna. Jag har hunnit med lite mer Burlington och Boston, båda dränkta i snö. I Boston var snöfallet så intensivt att man knappt kunde se alls. Jag har varit där en gång tidigare, men bara en kväll. Den här gången tänkte jag att jag skulle SE staden, men dagsljuset var inte tillräckligt.  Snön yrde och det var ett äventyr att ta sig till moderna muséet ICA och Harvards bokhandlar. Inte en enda bok köpte jag, och jag har till och med tvingats dumpa Maevis Gallant. Inte en enda fin bild från Boston har jag heller. Ingen bild alls faktiskt, förutom utsikten från hotellrummet:

Stormen har lagt sig och New York är lugnt pulserande som vanligt. Det känns konstigt nog även lugnt i mig. Jag är absolut inte trött på Nordamerika, men jag har inte heller separationsångest. Har jag ätit mig mätt, eller vet jag någonstans att jag snart är tillbaka? Eller är det först när jag landar hemma som avskedet kommer att kännas? Det återstår att se. Fast det har känts långt in i hjärtat när jag tagit avsked av mina kära här. Just nu är det dock brådskande saker som ett sinande bankkonto, en åldrande och saknad pappa, ett par trasiga tänder som ropar hem mig. Och precis som alla födslar på något sätt väger upp dödsfallen (de lindrar inte smärtan, men de tvingar oss att le genom tårarna och fortsätta framåt), uppväger på något sätt glädjen över att återse de älskade vänner som väntar där hemma sorgen i att lämna de som befinner sig här.

Landskapet från Montreal till amerikanska gränsen är verkligen inte det roligaste. Platt och grått med ganska fula byggnader då och då. Jag har kramat mina vänner hej då och tänker på vilken skillnad det skulle ha varit om jag hade stannat hemma i Sverige. Då hade jag inte hamnat i mitt i mellan, i saknad och längtan, i att alltid vara frånvarande i den stad där jag inte befinner mig. I går träffade jag en vän över frukost och vi pratade om personliga saker på ett sätt som vi inte gjort förut. Jag har känt personen i ett par år, men först nu fick jag reda på hur många liknelser det finns mellan våra liv. Vet själarna det redan från början, undrar jag. Vet vi på något undermedvetet plan att vi delar en massa med vissa personer? På det medvetna planet kan det sedan ta år innan vi möts i det själarna visste när de möttes. Det är hursomhelst fascinerande hur det ibland krävs en avskedsfrukost för att vi ska berätta de viktiga sakerna. Vi berättar vilka vi är först när slutet knackar på. När vi inte har något att förlora, när tiden är knapp. Men det är ju fint när det inte är vid dödsbädden utan vid avfärdsbordet som vi kommer till saken.

Nu har vi entrat USA. Kilometrar har blivit miles, Celsius har blivít Fahrenheit, och jag har ätit min sista Montrealbagel. Det kommer antagligen dröja tills jag pratar franska igen, och det kommer förmodligen dröja ännu ganska mycket längre tills jag hör Québecfranska. Den är lika sällsynt i Stockholm som svenskan är i Montreal. Under sammanlagt ett år i Montreal har jag aldrig hört svenska, bortsett från under de uppenbart svenska sammankomsterna kräftskiva och röstning på konsulatet. Så i dag när mina två Montrealbästisar ville lära sig lite av mitt språk blev jag själv lite chockad när jag hörde mig prata svenska. Men det gick bra, och när jag åkt en bit kom ett sms som avslutades med Kraom. Lite kram plus yoga-om i ett, kanske inte helt fel. Borde vara något för svenska yogisar om inte annat.

Jag fick lämna nästan alla mina böcker i Montreal. Då menar jag de böcker som blivit mina under hösten. Lagom till avfärd påbörjade jag Montreal stories av Maevis Gallant. Kanske är det så att det är lika bra att läsa om en plats från en annan plats, man har bättre sikt på långt håll, och på så sätt drar jag ut på mitt Montreal. Gallant flyttade från Montreal och Kanada för längesedan, till Paris. Hennes texter har äntligen kommit på svenska, det gillar jag. Tveksamt om de kommer att ge upphov till massturism à la svenska kriminalromaner (jag tänker på Ystad i Wallanders fotspår och Stockholm i Sallanders fotspår), men vem vet. Tom Rachman är också kanadensare, och han kommer till Stockholm i vår. I den Montrealbokcirkel jag har varit med i läste vi hans roman The Imperfectionists, och jag hoppas kunna vara där när han gästar Kulturhuset den 28 april. Man får vara glad för varje snutt Kanada man kan få hemma i Stockholm. Jag avskedskramar staden genom att fotografera den, och ger er ett ögonblick Montreal från i morse.

På väg till Montreal svischade jag förbi Vermont och hoppade av i Burlington. Den lilla staden är störst i Vermont och ligger vid Lake Champlain. Personligen hade jag inte hamnat där utan min vän som råkar bo där. Men jag var glad över att få en rundtur i stan den första dagen, som råkade vara en sådan där strålande och iskall vinterdag då man vill strosa men får ge sig efter några sekunder. Nere vid sjön var det dock så glittrade fint att jag var tvungen att gå ur bilen med kameran och offra mina händers välmående. Än en gång var det som att befinna sig en överdimensionerad fulländad tavla, och jag överlevde faktiskt flera minuter i kylan. Sedan åkte vi förbi högt belägna hus som vette mot sjön. De hade små rum på taken varifrån sjömansfruarna spejade efter sina sjömän. Vissa män svaldes av havet och kvinnorna fick aldrig se den syn de väntade på. Jag tittar på sjön och tackar för att jag slipper det ödet.

Vi åker över gränsen och de franska skyltarna förvånar mig efter fem veckor i engelska Amerikat – som är ganska spanskt. Efter idylliska Burlington ter sig Montreal väldigt urbant med sina skyskrapor och rykande fabriker. Här ska jag ha några dagar av ihoppacknig och avskedssocialiserande. Jag återser ett par kära vänner. Vi kommer in på böcker och de berättar entusiastiskt  att de läst Läckberg, Larsson och Keppler. Det är mer än vad jag gjort. Mina vänner har alltså en del av Sverige som jag saknar, och böckerna har gett dem lust att åka till Sverige; de vill se gatorna med alla dessa konstiga namn. Jag kan inte bojkotta våra kriminalförfattare, utan blir tvungen att skicka dem en varm tanke. Om de får mina vänner att en dag åka hela vägen till Sverige så förtjänar de all eloge de kan få. 

Let the great world spin har jag haft med mig sedan Chicago, och läst sedan San Diego någonstans, och nu äntligen kan vi skiljas åt. Jag har absolut ingenting emot denna bok, mitt problem är att läsningen blivit så utdragen. Det blir som att se en film oregelbundet snuttvis . jag tror på fokus och regelbundenhet, och tyvärr är det snarare flyktighet och sporaditet som präglat min läsning denna gång. 1974 är det magiska året i denna bok, och Philppe Petits linpromenad och Vietnamkriget är centrala omständigheter som binder samman karaktärerna. Colum McCann har gjort en imponerande konstruktion, och den kommer på svenska nu i dagarna, under betäckningen Världens väldighet. Jag hade ju tänkt skriva mer om boken, men nu måste jag springa vidare i slaskiga Montrealkvällen!

Kan inte förstå att det redan gått fyra dagar sedan sist. Besöket i New York svischade förbi och jag är redan två dagar därifrån. Känslan av att anlända där är dock lätt att dra mig till minnes. Det är en känsla av lycka och hemkomst. Efter New Orleans snirkliga färghus, grönska och mjuka temperaturer välkomnar New York mig med grå fyrkantshus, trädskelett och kyla, och ändå känner jag hur en öppen famn breder ut sig inom mig. Huttrande på JFK:s tågperrong undrar jag vad detta är för slags kärlek. Det verkar vara en sorts dragning till det som är lite omöjligt, ogreppbart och som bjuder på motstånd, kanske samma drift som får en att lära sig franska eller syssla med översättning. Att traggla med de sistnämnda är ungefär som att ta sig runt med tunnelbana i New York; man blir totalt nerklubbad av ansträngningen men ändå böjer man på nacken och går med på det – med viss njutning till och med. Ihopklämda i överfulla stålrektanglar åker vi under stora vattendrag  och det slår  mig att det är egentligen precis lika konstigt som att flyga. Tunnelåkande är lika potentiellt panikframkallande som flygande. Båda företeelserna är storskaliga imitationer av det vi sett fåglar och mullvadar göra,  vilket kanske inte är så onaturligt om man tänker efter.

På hostelet där jag i vanlig ordning checkar in berättar man att hotellen i New York tycker att hostelen i New York tar för stor portion gäster så det har klubbats att de sistnämnda ska stängas. Jag vet inte hur sant detta är, men killen i receptionen verkar säker på sin sak och protestlistan ligger framme. Om det stämmer så drabbas särskilt singelresenärer som får betala lika mycket för ett hotellrum som två eller ibland tre personer tillsammans. Då kanske man får börja annonsera efter rumspartner för att ha råd att sova i New York, vilket i och för sig kan bli spännande.  Bokkedjorna Barnes & Noble och Borders har det också svajigt, och får tydligen stänga vissa butiker, precis som Starbucks. Jag vill tro att detta beror på konkurrens från enskilda initiativ och människors val att bevara dem. Alternativet är att folk föredar näthandel eller helt enkelt inte köper böcker (då är det sista hoppet att de lånar på bibliotek), och att de väljer medhavt kaffe eller kanske slutat inta kaffe och andra drycker på stan. 

Något som är mer säkert är att mina bokdestinationer i denna New Yorkomgång var otursförföljda. Första kvällen skulle syster ta med mig på baren Bar and Books, men den visade sig vara en mycket välrökt cigarrbar där det inte gick att vistas mer än två sekunder. Andra kvällen skulle jag på poesikväll men fastnade på systers sista-kväll-i-New York-middag på en sydafrikansk restaurang som jag verkligen kan rekommendera: Braai. Inte hann jag läsa ut min bok heller. Stieg Larssonförföljd är vi väl alla, och det var ungefär det enda bokiga som hände: en Stieg Larssonartikel i New Yorker (numret från 10 januari). Ja, och så en amerikanares som uttryckte sin starka önskan att läsa något annat svenskt än kriminalromaner. Jag vet inte hur det ligger till med översättningen av den övriga svenska litteraturen, men man får hoppas att den åtminstone existerar och kanske till och med växer.

Snön faller i New York och jag hinner med ett besök i favoriten Bryant Park.