Miss Word

Efter en månads resande med tåg, bussar, bil och båt ska jag nu ta flyget. Mina tre dagar i New Orleans är över och New York väntar. Nya Orleans och nya York är nog mina favoritstäder i Amerikat. Jag lämnar New Orleans utan att ha hört något franskt. Däremot har jag fått upptäcka att franska kvarteret är mycket annat än sex och alkohol; det är ännu en omgång underbar arkitektur, roliga detaljer och mycket mer. Ibland ser det ut precis som i Frankrike med de snirkliga balkonräckena över vilka det väller blomsterprakt. Överallt i New Orleans blir jag påmind om Québec, genom den franska liljan. Precis som i Montreal figurerar den ofta i folks fönster och på balkonger. I Montreal är den vit mot blå bakgrund, medan den i New Orleans förekommer i alla möjliga färger. Tydligen har symbolen blivit viktigare i och med återuppbyggnaden efter orkanen Katrina. Det franska symbolarvet är alltså något man samlas runt i båda före detta kolonierna för att hämta kollektiv styrka.

Ibland känns franska kvarteret lite som Greenwich village, och i en av mina New Orleansböcker läser jag att Tennessee Williams håller med mig. Han ska ha sagt att New Orleans är Söderns Greenwich village. Den karibiska känslan i sin tur kan ha något att göra med att många invandrat hit från Haiti. Jag blir helt yr när jag i min franskajakt försöker göra mig en bild av stadens etniska historia. Ursprungsbefolkningen. Sedan kom det lite fransmän och spanjorer, britter, afrikaner. Cajuns (franska kanadensare som utvisades från Nova Scotia), kreoler (de européer och afrikaner som föddes här i kolonin). Amerikaner. Jag ger upp. Staden är en himla blandning helt enkelt, från början, och man har mötts i engelskan.  

Något som förekommer precis överallt i New Orleans och som jag aldrig sett tidigare är de halsband som hänger på hus, träd, telefonledningar och staket. Jag frågar och får svaret att man slänger dem på varandra under Mardi Gras. Det måste alltså slängas en himla massa halsband åt alla håll. I år kommer den stora paraden äga rum 8 mars, men tydligen har festlighetsperioden börjat redan 6 januari. Jag får faktiskt se en liten parad som kämpar i det plötsliga skyfallet – solen sken när jag gick in i en butik och när jag någon minut senare vänder mig om är det blygrått ute och regnet forsar ner. Jag har med andra ord fått uppleva ursprunget till det lokala talesättet ”Om du inte gillar vädret, vänta fem minuter”.

En annan Katrinakonsekvens var att många katter blev hemlösa. Kanske är det en av dem som jag möter på kyrkogården Lafayette. Det är en mycket kärlekskrank katt som sällskapar med mig där i solen när jag tar en läspaus. För övrigt är kyrkogården öde. Kyrkogården vill bli fottad också, så jag är där en ganska lång stund. Sedan säger jag hej då till katten och börjar gå tillbaka mot in/utgången. Men oj, grindarna är stängda, och ännu mer oj, de är låsta. Jag är instängd med döden. Turen är dock med mig och någon sorts väktare stannar sin bil “What are you doing there mam?” Ja, vad gör jag här ? Minglar med dödisar och funderar över döda språk. En tid senare släpps jag ut. Jag är en fri och levande människa som turistar vidare köksvägen: lite gumbo, jambalaya och röda bönor avslutar min provsmakning av denna färgstarka stad. Taxichauffören visar bilder på sin hund Brownie och ger mig tuggummi till resan. I den lilla flygplatsrestaurangen står en flygel och ett schema över de olika musiker som ska spela. Maten, musiken, de generösa människorna, arkitekturen, litteraturen – allt var här och jag är glad att jag åkte. Den försvunna franskan får jag läsa mer om i boken French, Cajun, Creole, Houma: A Primer on Francophone Louisiana.

Efter San Francisco-Chicago kändes sträckan Chicago-New Orleans som en nedgradering. Vädret var grått, landskapet var grått och ofta sopbestrött. Inför natten förekom ingen kuddutdelning och restaurangvagnen stängde titt som tätt. Det krängde mycket, så folk spillde cola och kaffe lite överallt. Amtraktågen är ofta i tid eller en timme försenade, men den här gången var vi en timme för tidiga – vilket någon förklarade med att det var helgdag: Martin Luther King Jr Day. Jag hade inte hört talas om den helgdagen förut och förstår heller inte kopplingen mellan den och den timme som försvann någonstans på vägen, men jag var glad att vara framme.

Stationen och de närmaste kvarteren följer den grå ruffiga stilen, men sedan blommar staden ut i pastellfärgade sagohus. Stora trähus med snirklerier och terasser. Jag vill flytta in varenda ett. Min fantastiska guide tar mig till en park som är en av de finaste jag sett: Audubon Park. I behagliga 15 grader joggar folk omkring på denna mark som en gång var en plantage. Sedan äter vi på La Crêpe Nanou, som också ligger i Updown – där min guide och soffutlånare bor. New Orleans verkar vara en livsnjutarstad med söderns lugna tempo, och jag njuter för egen del av att somna i en stillastående bädd efter tre rullande nätter.

Jag har velat lyssna på New Orleans, för jag har läst att franskpåverkade kreolspråk och fransknuanserad engelska ska finnas här, men hittills har jag bara hört helt vanlig amerikansk engelska. Däremot har jag fått min idé om fantastisk arkitektur bekräftad. Som turister i Sverige letar röda stugor och finner, letar mina ögon färgglada snirkelhus och finner. Språken är kopplade till stadens brokiga förflutna, som jag inte vet massor om. Den bildades på 1700-talet av fransmän, var spansk ett tag, sedan fransk igen, tills Napoleon sålde den till USA 1803. Hursomhelst, i dag har jag åkt superfin spårvagn igen och strosat i franska kvarteret. Vet inte vad som är franskt med det – alkohol och sex kanske? Så var det på huvudgatan Bourboun street i allafall, en av de turistigaste turistgator jag sett. Jag vek av till en sidogata där det blev lite intressantare, men det strosandet tog slut när hungern tog överhanden. Min guide har rekommenderat ett café som jag letade efter, men när klockan var två och jag fortfarande inte ätit frukost gav jag upp. Mitt bland alla snirklerier blev det (tyvärr) ett avskalat 50-talscafé i värsta Stockholmsstil. Här sitter jag nu och konstaterar att staden hittills känts som en blandning av Nice och Karibien – med detta café som undantag. Jag konstaterar också att det får bli bokrapport en annan dag  i stället. Innan solen går ner vill jag iväg till huset där William Faulkners bodde – det ska finnas bokhandlar där.

Jag är mycket imponerad av San Franciscos kollektivtrafik. Det finns bart, muni, cable car, street car, bussar och what not. Det går jättesmidigt att ta sig till Ferry building där en buss väntar som tar mig över Golden Gate-bron. I morgondiset åker vi över vattnet där stora fraktbåtar redan kryssar omkring. Tågresan börjar först på andra sidan vattnet, i Emeryville. Vi har inte suttit länge på tåget innan bedårande landskap tävlar om min uppmärksamhet. Jag har ju mitt jobb som ska göras under dessa tre dagar, och efter ett par timmars lamslagenhet sätter jag  ändå igång. Bland Nevadas berg någonstans slår det mig hur fantastiskt det är att jag kan jobba och samtidigt glida runt i denna naturorgie . Kommer att tänka på en artikel jag läste för 10 år sedan om en tjej som satt i Thailand och översatte romaner; jag är hon nu. Ungefär.

Att sitta på det här tåget är som att åka runt i en vacker tavla eller ett fantastiskt naturfotografi.  Hela första och andra dagen avlöser de enastående landskapen varandra. Jag skulle kunna tapetsera rum med alla fotografier jag tar, och inte tar eftersom jag checkat in den riktiga kameran. Vi åker genom Sierra Nevada, och senare är vi på armslängds avstånd från röda klippor. Flera områden är endast tillgängliga med tåg och jag förundras över de människor som anlagt dessa spår och tunnlar. Jag förundras även över den enorma mängd orörda natur i olika former som vi passerar. Tänk att människor väljer att klämma ihop sig i små städer när dessa vidder finns. Det är ju ganska gulligt. Tänk också att människor har byggt dessa tunnlar och järnvägar som snirklar sig mil efter mil runt och genom berg.  Tack vare ett par volontärer som tar mikrofonen får vi reda på att de flesta tunnlarna byggdes runt 1865. De berättar även om en björn som gick i ide i en tunnel och vägrade gå upp. Tågföraren fick tuta och för varje tutande reste sig björnen, tog ett steg och la sig ner igen. Volontärerna berättar många fascinerande historier och fakta, och är fascinerande i sig genom att vara volontärer som tar av sin tid för att berätta om naturen. Samma sak gör ibland andra volontärer på sträckan New York-Montreal.

Utöver volontärerna är tåget befolkat av personal med arbetspass lika långa som mina resor och diverse medpassagerare varav vissa byts ut och vissa kör maraton som jag. Första sträckan, mellan San Francisco och Reno, är tåget fullsatt, sedan är det ungefär en passagerare per tre säten resten av resan. I kaliforniatypisk anda sitter killen bredvid och mediterar efter medhavd veganmåltid. En annan blir hämtad av polis för vad som måste vara förargelseväckande beteende. De flesta är trevliga, och många småpratar, särskilt i restaurang/utsiktsvagnen. Tåget har två våningar, och restaurangvagnens övervåning har fönster även i taket och är tänkt mer som utsiktsplats och mingelplats. Här bland allt fotograferande och minglande väljer jag att jobba, medan min sittplats får vara sovplats och läshörna. Det finns även en andra restaurangvagn där man måste boka bord. En kringvandrande hovmästare tar upp bokningar inför lunch och middag. De stora storlekarna i USA gäller även tågen: breda säten med benutrymme för en giraff. Heltäckningsmatta gör det hela lite mysigare.  

Ja, jag känner mig hemma här på Amtraks tåg. Tre dygn på tåg är tre dygn med mig själv efter fyra megasociala veckor. Det är tid att sörja, blogga, jobba, reflektera, läsa och rensa inför nästa anhalt: New Orleans. I dag är det dag tre, och jag vaknade till trista landskap i Iowa. Jag har lugnt kunnat fokusera på mitt jobb som nu är levererat. Ett antal timmar återstår till målet för resan och de kan jag nu ägna åt nästa bok: Let the great world spin. Angående de storslagna landskapen undrar jag om det är de som fått amerikanarna att drömma och bygga stort? I vad som kanske är gammal europeisk anda ser jag ofta på Amerika med historieglasögon. Det är ganska ofrånkomligt att detta är en invandrarnation – alla kommer någontans ifrån (ja, utom de som var här först och som man så sällan träffar eller hör talas om) och just ankomsten och stannandet är det som fascinerar mig så och också ekar genom dessa landskap. Men nu är det kväll och mörkt. Landskapen är nedsläckta och det är dags att tända läslampan så att romanvärlden blir synlig.

Efter vistelsen i paradiset och avsked till familjen packar jag och mina två tjejvänner in oss, kläder, madrasser och yogamattor i en bil. Vi åker på roadtrip norrut, och passerar Chers hus, Oprahs domäner, och andra landmarks. Men mest är det gröna stora kullar med enstaka små träd som svischar förbi. Jag tänker på favoritserien Six feet under som spelades in här i närheten, jag tror att det är DVD-omslaget som visar en sådan här grön kulle med ett ensamt träd. Landskapet är otroligt vackert och jag fylls av tacksamhet att få se detta. Första anhalten är Santa Barbara där vi provar frozen yoghurt och går på yoga. Följande dag gör vi ett stopp i San Luis Obisbo, som också är en jättesöt pastellfärgad liten stad med låga hus, veganrestauranger och yogaställen.

Slutmålet för resan är San Francisco där vi rullar in lagom till solnedgången. Gatorna är precis så lutande som i filmerna, och husen precis så färgglatt fina som på vykorten.  Jag har hört att San Fransisco är en dimmig stad, men kvällen är klar. Stjärnorna och Golden Gate-bron tindrar i mörkret medan vi äter ännu en veganmåltid. Jag och min ena kompis börjar längta efter att sätta tänderna i ett djur. När vi vaknar följande morgon visar sig San Francisco i sin vardagskostym: regn och dimma. Skyskrapornas  övre delar är gömda i vitt och jag är salig. En sista veganlunch och sedan kaffe på Phil’z innan vi tar cable car upp över stadens kullar. Spårvagnarna är också precis så fina som i filmerna. De går extremt långsamt och det kostar fem dollar att åka, vilket är dyrt i amerikanska kollektivtrafikssammanhang. Så består passagerarna också främst av turister. På San Francisco-menyn står även surdegsbröd, som tydligen är en lokal specialitet. När jag väl ska prova detta bröd och äta lite efterlängtat djurkött upptäcker jag att många matställen har stängt klockan 19! Senare ser jag Starbucks som stänger klockan 21, och jag känner mig lite newyorkaktig som reagerar så bestört över att ”allt” stänger så tidigt. Stängda matställen kompenseras dock av öppna kulturställen: Moma är öppet till 20:45 på torsdagar, och jag är så sen att jag får gå in gratis. City Lights Bookstore är öppen till midnatt varje dag, det ni. Sur personal beslagtar mina väskor så tyvärr har jag ingen kamera att dokumentera med. Det är synd, för den trevåniga bokhandeln innehåller massor av roliga detaljer att föreviga. Personalen verkar ha som målsättning att vägra besvara ett leende och vägra vara trevlig. Efter deras välkomnande vill man helst slippa handla, vilket är bra med tanke på min redan överviktiga packning. De andra kunderna är desto trevligare, och uppe på poesivåningen kan sitta på en av trästolarna och le bäst jag vill. Jag hittar även tre små små böcker som faktiskt får följa med mig. En av dem är skriften What is poetry? av poeten Lawrence Ferlinghetti, som också är den som grundade bokhandeln 1953. Utanför bokhandeln finns flera restauranger och barer som säger Kom, och jag svarar En annan dag. Jag är till min förvåning inte kär i San Francisco, men jag skulle definitivt vilja ha ytterligare några dagar i staden. Min roadtrip är slut, och nu väntar drygt tre dygn på tåg i mitt eget sällskap.

Los Angeles välkomnade oss med en magnifik tågstation. Vi lyckades ta oss fram till min vän i Malibu efter bussbyten och påståenden om att det inte finns någon Malibu road. I ett fantastiskt hus på denna väg som visst existerar var kubbfesten i full gång. Utöver kära återseenden är det första som slår mig ljudet av vågorna. När vi sedan går ner en trappa till vardagsrummet – där de flesta gästerna håller till – är det som att kliva in i havet. Havet är så nära att det känns som att vågorna väller in i rummet. Jag är helt tagen, och utöver detta fantastiska hus och hav omges jag plötsligt av en massa härliga människor, levande musik, ett smörgåsbord av god mat, rökelser och en hund i rockig outfit. Efter en lång dag somnar jag i ett hav av vågor och musik.

Vi har en söndag med strålande sol och det första som händer är att några delfiner cirkulerar precis utanför huset. Det är helt omöjligt att göra någonting annat än att vara kvar i detta paradis. Vi byter bara terrasshäng mot strandpromenad och hundmingel.

När mörkret faller på åker vi till Santa Monica och Venice, dit vi även återvänder dagen efter. En timme spenderar vi i Hollywood – vi seg stjärnorna på gatan och bokstäverna på berget, sedan kan i åka därifrån. Det är sista dagen med min familj, och efter tre veckors ledighet smyger sig ett jobb in. En förändringarnas tid med andra ord.

Under denna paradisvistelse får vi ett besked från våra släktingar i Pennsylvania om något som ter sig lika overkligt. Karl, mannen i familjen, drev arbetet med stadens bibliotek (det med den fina skylten som jag nämnde)och deltog som planerat i invigningsceremonin av bibliotekets nya lokaler. Senare samma kväll lämnade han vår värld. Beskedet når mig i soliga Kalifornien och skär sig mot vår turistighet och fåglarnas lek bland solstrålarna. Den person som känns mest som morbror/farbror trots att vi bara känt varandra i tre år är borta. Den härliga person jag nyss pratade politik och böcker med sitter inte i sin fåtölj med en labrador i knäet och en katt på axeln. Han slumrar inte till framför kvällsnyheterna innan han tar ut hundarna på dagens sista promenad. Han går inte upp och tar en kopp kaffe i köket med koppar från hans föräldrars Sverige. Hans Att läsa-hög står kvar i trappan och hans fru är ensam med frånvaron av honom. Och “all the katter and hunder”, som han skrev i ett mejl. Vila i frid, Karl Rudeen.

http://www.centredaily.com/2011/01/09/2442527/philipsburg-loses-community-leader.html#

Livet på båten har fortsatt i samma anda sedan sist med bio, buffé, lite mer Mexiko, jogg på gymmet, sol, bad och läsning. Höjdpunkten under det andra stoppet i Mexiko var att träffa fåglar, tigerungar, hundar och sjölejon. De väntade i hamnen bland allt turistkrimskrams. Tigerungarna var en del av turistcirkusen (för 35 dollar kunde man hålla i en av dem och bli fotograferad), men fåglarna och sjölejonen var fria. De minglade bland fiskebåtarna och väntade på fisk. Senare samma dag visade båtbion Eat, pray, love. Jag och syster tänkte att det var en okomplicerad film vars handling mamma skulle kunna hänga med i, så tog med henne in i biomörkret. Efteråt lät det dock såhär:

- Jag förstod inte riktigt den här filmen.

- Eh, vad var du inte förstod?

- Vad hon höll på med.

- Hur menar du nu?

- Varför hon åkte runt sådär.

Vad kan man säga, det är aldrig självklart att se film med mamma. Elizabeth Gilbert dök upp igen, denna gång på soldäck, när en medpassagerare började diskutera den bok hon läste: uppföljaren till Eat, pray, love. Medpassageraren läste högt för mig om rashygieniska äktenskap på 30-talet, och jag fick även lära mig att det 1967 fortfarande var förbjudet för svarta och vita amerikaner att gifta sig med varandra i vissa stater. Det är i många fall fortfarande förbjudet för personer av samma kön att gifta sig, vilket Gilbert också tar upp i vad som verkar vara en avhandling om äktenskapet som institution. Jag pratar även med en av servitörerna här på båten. De flesta i servitörstaben kommer från Indonesien och arbetar 80 timmar i veckan. Det som är kvar av lönen efter de dyra telefonsamtalen till familjen skickar de till familjen. Internet kostar 5 kr/minuten att använda, så Skype blir inte så billigt heller. Sådant får man inte höra på den TV i hytten som i stället visar information om aktiviteter man kan delta i på båten ( t ex kan man delta i en tävling där första pris är billigare Internet), vilka andra kryssningar man kan åka på och hur hög luftfuktighet det är just nu. Jag iakttar den intensivt arbetande personalen, och jag iakttar de intensivt ätande passagerarna, och gissa vilka som ser lyckligast ut? Men jag känner mig ändå ganska trött på världens orättvisor. Tro inte att det går att undkomma dem på en kryssning.

Det får räcka med absurda fakta från båten nu, i stället vill jag säga något om Nam Les båt, eller rättare sagt den första novellen i samlingen. Den utspelar sig i Iowa, där författaren gått en skrivarutbildning. Hans vietnamesiska pappa från Australien är på besök, och novellen innehåller bland annat en diskussion om vad man kan skriva om. Nam Le är en av de författare i min generation som börjar skriva om föräldrarnas upplevelser av Vietnamkriget, och samtidigt ställer frågor som: Vilka friheter kan man ta sig som författare när det gäller sanningen och vad tjänar det till att ta upp det förflutna? Det är en så bra inledning till novellsamlingen, och jag tycker verkligen att Le lyckas att både ta upp de stora, vanliga frågorna och vara enskild.

Nu är vi på fri mark igen, och på väg till nästa anhalt: Los Angeles. Vi har träffat trevligt sällskap här på tåget som bjuder på vin och Internetuppkopplingen är inte den bästa, så nu får det räcka med dagens svamliga rapportering. Men, en av alla aktiviter man kunde roa sig med på kryssningsbåten var handduksvikning. Jag deltog inte, men jag vill avsluta med ett exempel på de skapelser som väntade på vår säng varje dag:

Det blev en tur i gaslampskvarteret innan tiden var inne för nästa äventyr. Gaslamporna såg ut precis som gatlamporna i Nice, och det behagliga januarivädret påminde också om samma årstid i Nice. Det jag hann se av San Diego var en fin och nyrenoverad stad som erbjuder mycket mys. På väg till hamnen fick jag vara med om något nytt: jag hade inga kontanter så taxichauffören svängde förbi en uttagsautomat, men när jag skulle öppna bildörren sa han åt mig att vänta och körde i stället fram till automaten så att jag kunde ta ut pengar utan lämna bilen. Det var dagens exotiska upplevelse.

Sedan var det alltså dags för att kliva ombord på The Love Boat – kryssningsfartyget som ska ta oss till Mexiko och tillbaka. Båten heter inte love boat utan Oosterdam. Det är en holländsk touch på det hela och vi förstår inte ett ord av kaptenens hälsningstal. Buffén är igång redan innan vi kastat loss, men just som vi huggit in på första tallriken  överröstas vi av ett högtalarmeddelande. Vi blir beordrade att samlas vid livbåtarna, och när vi inte lyder kommer folk och säger åt oss personligen. Det är mamma som valt kryssningen, hon tycker om kombinationen dukade bord-sol-dans, och hennes mest akuta fråga till personalen är: Do you have disco? Tillvaron på ett kryssningsfartyg präglas av njutning, men jag får även associationer till en anstalt – man vallas mellan gemensamma matsalsmåltider, gym och olika sysselsättningar. För även om det är lyxigare här och vi kan ta en nypa frisk luft när lusten faller på, kan vi inte ta oss härifrån, valfriheten är begränsad, riktiga pengar existerar inte, och högtalarrösten som väcker oss klockan åtta på morgonen känns lite militärisk. Men visst njuter jag. Första dagen är det mulet, och gymmet är överfullt, så jag sover lite till och sätter mig sedan i biblioteket som är beläget på däck 10, d.v.s. högst upp. Dag två bjuder på sol och delfiner som showar när vi sitter vid frukostbordet. Vi avancerar till soldäck där det fläktar behagligt, och jag kan inte säga annat än att när man ligger där i sin fina solstol med sol och hav glittrande framför sig känns kryssningstillvaron mer än dräglig. Vi hämtar ett fat jordgubbar och återvänder sedan till vår plats i solen, där vi ligger kvar tills hissen tar oss ner till bion.  

Annat är det på båten i novellen The Boat som avslutar samlingen med samma namn. Kontrasten är så stor att jag undviker att tänka på den. Novellen handlar om vietnamesiska flyktingar ombord på en båt där de är fångna i två veckor, och jag får ta tillbaka parallellen kryssningsfartyg-anstalt. Nam Le berättar om de mest inhumana villkor i den av novellerna som nog är den grymmaste. Alla novellerna innehåller stort lidande, och jag tror att det i samtliga fall handlar om en individs dilemma, samtidigt Nam Le skriver på ett sätt så att man förstår de andra karaktärernas situation också. Ofta är det relationen mellan förälder och barn som står i centrum, med komplikationer som sjukdom, kommunikationssvårigheter och krig som söndrar tillvaron och splittrar familjemedlemmar. Den novell som jag fastnade främst för var den första. Den är metafiktiv, à la Paul Auster, och jag tror nästan att jag får återkomma till den en annan gång för nu ropar ropar Mexiko och båten på mig. Vi är i Puerto Vallarta, och klockan är 13 lokal tid, vilket innebär att klockan är 12 boat time, för ja, det är ett nytt fenomen: båten har sin egen tidszon, och om tre timmar ska vi vara ombord igen. I dag känner jag mig som Jenny Diski (Den motvilliga resenären) – jag har ingen som helst lust att springa runt på soliga gator och “se Mexiko”. Jag hade lust att gömma mig på ett skuggigt café och skriva detta, och nu vill jag tillbaka till båten där min nya bok väntar. Kan tänka mig lite solstol och afternoon tea. Jag kanske har blivit vad man kan kalla en integrerad kryssare.

2010 slutade i en enorm trötthet, och jag somnade till ljudet av fyrverkerier och tjohoande tjugoåringar. 2011 inleder jag med att gå min egen väg. Den leder till stadens kärna, den leder till enskildhet, den leder till en bokhandel. Precis som jag nått min gräns vad gäller bussåkande kände jag i går kväll att det fick vara nog med hostel och hippiecommunityn som vi hamnat i. Så jag beslöt mig för att göra en natts avstickare till San Diegos downtown och ladda batterierna inför en veckas båtresa. Jag älskar min familj, och det har varit en underbar resa, men även påfrestande. Jag behöver lite tid i enskildhet. Det är ett äventyr att resa, och jag älskar det. Men för att kunna ta emot äventyret behöver jag stå stadigt, jag behöver samla mig för att kunna öppna mig. Annars blir jag en ihålig människa som allt slinker igenom utan att lämna några djupare intryck. Och så vill jag se staden San Diego, inte stranden San Diego.

Jag tar en taxi till ett hotell i Gaslamp Quarter. Efter ett par timmars vila och funderande i himmelriket – ett eget rent rum med egen säng – beslutar jag mig för att lägga framtiden åt sidan (jag vet inte vart jag ska ta vägen om två veckor och framöver, vilket är en fantastisk frihet som också är lite stressande). Jag hinner inte se mycket av Gaslampskvarteret eftersom det ligger en bokhandel tvärs över gatan. Lycka. Framtiden kommer dock genast ikapp mig: när jag väl återvänder till Stockholm, hur ska jag kunna leva med vetskapen om och upplevelsen av Nordamerikas öppna bokhandlar? Det är en enorm skillnad mellan att kunna strosa runt i en bokhandel, och sedan dessutom kunna sätta sig ner med en kopp te eller kaffe, klockan 8, 18 eller 21 en lördag (eller söndag, eller måndag, elller tisdag, eller onsdag, eller torsdag, eller fredag, eller NYÅRSDAG) och att inte kunna göra det. Skillnaden är nästan så stor att jag ibland undrar om den inte är avgörande.

För några år sedan gick jag ibland in i kyrkor och upplevde hur jag landade i mig själv och blev sådär alldeles levande och närvarande. Det händer nu ofta när jag går in i bokhandlar. Precis som i fallet med kyrkorna avstår jag från att analysera det hela, utan jag bara tar emot det och är tacksam för att få fungera så. När jag till och med kan få sitta i en bokhandel och ta en fika, då är jag som mest hemma här i världen. Jag vet inte om de andra runtomkrig mig känner likadant, men jag verkar inte vara ensam om att trivas. I bokhandelns café är alla 20 bord upptagna. Vid 18 av borden sitter ensamma människor, som läser. Närmast mig sitter en man med stödstrumpor och läser en kokbok. Ja, han tittar inte på bilderna, han läser. En kvinna läser Steve Martins relativt nyutkomna roman. Och jag sitter helt ensam i denna helt nya stad och känner samhörighet. Vad jag köpte? En almanacka, en anteckningsbok, och en bok med berättelser från New Orleans. Kanske leder den boken till ett beslut om vad jag ska göra med de första dagarna av det liv som börjar om två veckor - New Orleans har länge lockat mig med sina spännande språk, färgglada arkitektur, goda mat och underbara musik. 

Till de som väntar på en rapport om The Boat får jag till min stora förvåning säga att den dröjer någon dag. Jag trodde att jag skulle sluka den, men resandet kom emellan och det blir nog inte förrän på båten jag får tid att läsa klart den. Jag undrar förresten varför boken heter båten. Kan knappast ha något med ett kryssningsfartyg att göra, eller? Vi sitter alla i samma båt, är det vad författaren syftar på? Fast säger man så på engelska och sitter vi verkligen i samma båt? Jag vet inte, men för en stund i bokhandelcafét känns det så. Samma båt, många historier.

Tog en sista runda i cirkusVegas, såg Paris och New York, och kände mig redo att åka. Får dock medge att de stora dimensionerna är imponerande och att det skulle säkert vara roligt att komma hit med ett gäng kompisar för ett par dagars glittrigt nattliv. Många kommer nog hit för att spela, men vi ser även många som verkar vara här för att ha kul helt enkelt. Vi återvänder till Greyhoundvärlden där budget-USA och budgetturister som vi trängs under skolreseartade former. Det är ett lotteri där graden av olidlighet beror på vilken buss man hamnar på, bredvid vem och med vilken chaufför.  Mellan Las Vegas och San Diego är det bara åtta timmar, vilken efter maratonresan Chicago-Las Vegas känns som en kvart, men det förändrar inte det faktum att jag är uppriktigt trött på att åka buss. Jag har alltid föredragit tåg och känner mig än mer radikal efter senaste veckans upplevelser. Dagens bussresa blir förhoppningsvis den sista. 

Kalifornien börjar 45 minuter efter Las Vegas och lite senare blir vägarna sämre, så efter mycket skumpande kliver vi illamående av i San Diego. Framme på vårt hostel genomgår vi en incheckning som tar längre tid än någon annan jag varit med om. Vi är lååångt borta från Manhattans effektivitet och jag tror att detta är ett första smakprov på den tillbakalutade västkusten som jag hört talas om. Vi har även bytt tidszon och jag vaknar klockan sju varje morgon, då klockan är tio i Montreal. I dag händer samma sak som på Manhattan: jag flyger upp ur sängen och ut. Ser mig omkring och upptäcker att vi bor tre minuter från havet. Stora vågor, sandstrand, måsar och surfare möter mig som en stor öppen famn. Jag andas in frihet och förstår hur man kan välja att fastna här.

Ikväll är det nyårsafton, och jag har ingen aning om vad vi ska hitta på. Jag och syster funderar på huruvida det kommande året präglas av hur man inleder det, och om så är fallet, vilken inramning skulle vi vilja ge 2011? Tål att funderas på. Kanske får det bli ett helt chansartat äventyr. Ett annat alternativ är hostelhäng, men det känns inte riktigt som att det är vad vi vill att 2011 ska bestå av. Så länge säger jag Hej Kalifornien, Hej Stilla havet. Jag tänker luta mig tillbaka i solen och fortsätta njuta av The Boat. Gott Nytt År till dig som läser detta!

Las Vegas är precis så mycket cirkus som jag anat. Flockvis med turister, en massa röster som erbjuder allt från billiga burgare till eskortflickor, och det ena blinkande hotellpalatset efter det andra. Vi bor på ett hotell med det passande namnet Circus Circus, som ligger i början av stripen - den närmare sju kilometer långa huvudgatan där det mesta blingblinget är samlat. Klimatet är betydligt mildare här, och vi kan skala av oss ett lager kläder. Vi passerar Venedig, där ett par gondoler plaskar omkring i en kanal, innan vi äter lunch på en restaurang där vi får sällskap av en Jack Sparrow som tagit paus från Tresaure Island där det råder vulkanutbrott.   

Det blåser mycket och kallt, så vi går bara halva stripen. Som den meningsskapande varelse jag är tar jag tillfället i akt att se efter om det finns biljetter till kvällens föreställning med Cirque du Soleil, och det gör det! Äntligen får jag se denna cirkus som jag velat se sedan länge. Gruppen startade i ett litet samhälle utanför staden Québec på åttiotalet, och har nu bara i Las Vegas sju olika shower, varav vi ser Mystère. Den infann sig inte på tåget till New York eller på bussen genom Klippiga bergen, men under denna föreställning fyller den mig med all sin kraft: hänförelsen. Jag får gåshud ända ner på benen. Detta måste vara några av världens främsta akrobater, som framför nummer så vackra att tårar samlas. Föreställningen är lekfull och blir samtidigt en hyllning till människan. Jag tänker på frånvaron av specialeffekter och dataanimering; framför mig är endast riktiga människor som tränat i tusentals timmar och tillsammans skapat detta vibrerande konstverk. Naturen i all sin ära, men människan är trots allt fantastisk, och hennes storverk förverkligas alltid i samverkan med andra. I Las Vegascirkusen finns en cirkus som ensam är värd resan hit. http://www.youtube.com/watch?v=TostOvNIcnc

Efteråt är jag vimmelkantig av alla intryck och skönhetsupplevelsen, så jag överger familjen på stripen och strosar tillbaka (eller snarare kämpar mig tillbaka genom blåsten) till hotellet. Nattlivet börjar pulsera som bäst. Allt och alla rör sig mot ett håll, liksom blåsten. Jag går emot både ström och blåst, och får plötsligt syn på ett annat utstickande element. En stackars vilsen kattunge smyger skrämd omkring bland stora bilar och plastgräs på en av de imponerande hotellparkeringarna. Så fel man kan hamna. Till skillnad från de stora katter som sitter inspärrade på stadens hotell (lejon på ett, tigrar på ett annat), har den åtminstonde sin frihet. Att spärra in djur och tvinga dem att finnas till för applåderande folkmassor är ett av människans mer osympatiska tilltag. Jag tycker att människor får hålla sig till (fria) människor när de vill underhålla, som Cirque du Soleil. 

Senare i dag ska vi ta bussen vidare till San Diego.  Då ska jag fortsätta läsa The Boat, som jag påbörjade i går och kände att jag landat i en av de böcker som får mig att läsa överhudvudtaget. Men först ska jag ta en tur på stripen ner till Paris och New York.