Hisnande språkupplevelser

2010/02/21

Har jag haft många. En tidig sådan var i första eller andra klass när jag blev rättad i skolan: tyvär skulle stavas tyvärr. Jag hade kunnat tänka mig Tyväär. Men tyväRR. Oerhört absurt. Oerhört svårt att svälja. Det var så tydligt att överheten hade fel, men efter ett par ifrågasättanden och muttranden var det bara att sudda och skriva om. Jag var länge upprörd över denna konstighet, och kan faktiskt fortfarande känna en del av frustrationen när jag tänker på det. Sedan dess har jag accepterat denna besynnerliga regel, och ögat har vant sig vid hur tyvärr ser ut i skrift.

En annan stor överraskning, som snarare fick mig att rodna än att uppröras, var när jag efter att ha läst alla böckerna om Kulla-Gulla kom till insikt. Under den långa vistelsen i Kulla-Gullas värld hade ordet tillade dykt upp många gånger, och jag hade omedvetet “hört” ordet. Det var ett nytt ord vars innebörd jag liksom gissade mig till. Det var väl något visst sätt att säga saker. Lite sjungande kanske. Långt senare, i något sammanhang som jag inte minns, kopplade min hjärna att tillade inte var något eget ord utan bara den skriftliga versionen av tilla, som i att lägga till. Där snuvades mitt svenska språk på ett ord, samtidigt som jag fick en nyckel till det gemensamma svenska språket.

När jag senare började läsa franska stötte jag på nya underligheter. I början antog jag lite indirekt att allt som jag kunde säga på svenska måste ha en motsvarighet på franska. Det dröjde inte så länge innan jag krockade med verkligheten. Det var nog engelskan som hade förlett mig, jag mindes hur jag kunnat direktöversätta saker som uttrycket att se fram emot någonting. Så smidigt hette dte ju look forward to på engelska, men i franskan tog det stopp. Det var bara tomt, de hade inte samma uttryck. Jag undrade då om fransmännen inte brukade se fram emot saker, för det måste ju finnas en anledning till att de inte sade det. Levde man så pass mycket i nuet att man inte höll på att se fram emot saker, eller var man så pessimistisk att man inte såg fram emot något, eller vad kunde det finnas för orsak till denna språklucka? Även här har jag fått acceptera språket som det är, och jag har lärt mig att det mesta går att uttrycka ändå, genom omvägar. Att lära sig språk innebär att man får tänja på hjärnan och ändra tankebanan, vilket kan svida lite ibland.  Jag vill avsluta med ett citat som kanske tedde sig extra gulligt eftersom det dök upp i en teoretisk text, som för övrigt ingår i kursen jag berättade om:

“Language study should not be a preliminary to literary study but a partner for life…”

Är det inte jättegulligt, a partner for life? Jag ger er resten också, om inte annat som en kram till alla översättare:

“… a powerful stimulus to learning a language can be to fall in love with its literature in translation, and such encounters can happen at any time.”

                                                       David Damrosch, What Is World Literature?

Advertisements

Leave a Reply

Fill in your details below or click an icon to log in:

WordPress.com Logo

You are commenting using your WordPress.com account. Log Out /  Change )

Google+ photo

You are commenting using your Google+ account. Log Out /  Change )

Twitter picture

You are commenting using your Twitter account. Log Out /  Change )

Facebook photo

You are commenting using your Facebook account. Log Out /  Change )

Connecting to %s

%d bloggers like this: