Obeväma Stockholmskillar

2010/03/17

Jag berättade förut att jag och min syster skulle läsa tillsammans nu när hon befinner sig långt borta. Till att börja med fick hon med sig mitt använda exemplar av Doktor Glas, vars sällskap verkar vara aningen betungande. Det måste vara en viss omställning efter Twilight, även om kärlek med förhinder står i centrum i båda världarna. Jag vet inte hur relevant det temat eller herr Glas känns i min systers livliga Manhattanliv, vi får se om hon följer honom till slutet.

Jag kommer inte ihåg exakt när eller var jag själv läste Doktor Glas. Min första kontakt med honom var i ett samtal om kriminalitet och missbruk, där någon citerade: “Man vill bli älskad, i brist därpå beundrad, i brist därpå fruktad, i brist därpå avskydd och föraktad. Man vill ingiva människorna någon slags känsla. Själen ryser för tomrummet och vill kontakt till varje pris.” I det ögonblicket hamnade han på min Vill läsa-lista, och blev en av de som så småningom avancerade till Har Läst-listan och även Favoriter. Som bonus gick jag senare och såg Krister Henrikssons framförande av historien, vilket är en av mina absolut starkaste och mest positiva teaterupplevelser. Henriksson gav mig en fantastisk version av pastorn med det “gråbleka, slappfeta ansiktet” som är så förfärligt ful att Glas måste vända sig bort.

Johan Klings personbeskrivningar är inte lika radikala som Hjalmar Söderberg s, men Doktor Glas dök upp nu igen när jag läste Människor helt utan betydelse. Båda böckerna handlar om solitära Stockholmvandrare i trettioårsåldern som i dråpliga ordalag registrerar de människor som korsar deras cityväg. Båda hänger upp sin existens på en ung dam som de är beredda att göra stora uppoffringar för, trots  (eller tack vare) att hon lite otillgängligt hägrar i andra änden av tunneln. För dessa herrars tillvaro känns som en ganska mörk tunnel. Vandringen med dem är lite svettigt klaustofobisk, men humorn balanserar det som annars skulle bli en olidlig vältring i existensens kval. Klings tvångsmässigt mesiga huvudperson Magnus har tack och lov sina roliga stunder, som när han beskriver en killes gångstil: “Armarna liksom pendlar som utmed sidorna, som ett djur. Någon sa en gång att han gick passgång. Jag fick gå hem och slå upp det. Det var när armarna istället för att pendla motsatt mot benens rörelser som hos oss människor, liksom går paralellt med benen, i samma takt som benen. Jag provade framför spegeln hemma. Det såg väldigt konstigt ut, det var inte så Manne gick.”

Missmod, fasader och samtidens jargonger skildras obamhärdigt av Kling, och jag kan verkligen rekommendera att avsätta de en-två timmar det tar att läsa hans bok. Det ryktas att den ska filmas och det kan nog bli bra. Handlingen utspelar sig under en enda dag, vilket känns som en kul ram även för en film. I boken får vi bara Magnus upplevelse av omvärlden, och jag är nyfiken på hur relationen mellan hans upplevelse och omvärlden skulle skildras i filmen. Hur befogad är hans obekvämhet?

Advertisements

2 Responses to “Obeväma Stockholmskillar”

  1. Katrin said

    Vad bra du skriver! Och det är så roligt att läsa när du skriver om “våra” böcker!

  2. amanda said

    Håller med Katrin, du har alltid så fina formuleringar. Blev sugen på att läsa om Doktor Glas, igen… Kanske låna ut den till min egen Twilightsyster också för den borde hon faktiskt läsa:-)

Leave a Reply

Fill in your details below or click an icon to log in:

WordPress.com Logo

You are commenting using your WordPress.com account. Log Out / Change )

Twitter picture

You are commenting using your Twitter account. Log Out / Change )

Facebook photo

You are commenting using your Facebook account. Log Out / Change )

Google+ photo

You are commenting using your Google+ account. Log Out / Change )

Connecting to %s

%d bloggers like this: