Vikten av fantasi och berättande

2010/06/18

För några månader sedan skrev jag att den kanadensiske författaren Yann Martel lade ned sitt projektet att varannan vecka skicka en bok till premiärminister Stephen Harper. Projektet lever vidare, men Martel har överlåtit åt diverse författarkollegor att välja ut boktips och den 7 juni skickades bok nummer 83: Caligula av Albert Camus. Den har jag inte läst, och jag tänker inte säga att jag ska göra det heller. Ett läsåtagande som jag faktiskt har fullföljt är Yann Martels Life of Pi : berättelsen om en indisk kille som tillsammans med en tiger driver omkring på en liten båt i Stilla havet. Egentligen var Pi och hans familj på väg till Kanada, ombord på en stor båt med dess besättning och delar av ett zoo. Båten sjunker dock och lille Pi är den enda som överlever, eller ja, nästan. Det är en fantastisk historia, men de 180 sidor som skildrar Pi på havet är ungefär 100 för många för mig. För stackars Pi måste denna tid vara flera evigheter för lång, och jag förstår att vi som läsare ska få känna av det monotona  lidande han genomgår. Jag blir dock inte direkt gripen, utan mer uttråkad på gränsen till att överge Pi helt.  Något som jag däremot uppskattar med boken är att den handlar om vår fantasi, och på ett ställe gör den det på ett mycket konkret sätt när Pi undrar vilken berättelse av de två som han berättar är den bästa och vilken faktisk skillnad det gör vilken av dem som är verklig. En bristande fantasi kan innebära att man går miste om mycket, i det här fallet en bra historia, och kanske är det därför Martel bistår sin statschef med böcker.

Hursomhelst, i Life of Pi får sig tron på livet en stor utmaning, och religioner tas upp, som ju även de handlar mycket om berättelser och tron på dem. Havet är som en stor oändlig tomhet som breder ut sig runt Pi, dag efter dag, och ändå måste han tro på allt han inte ser och på det som ter sig högst osannolikt efter mer än 200 dagar i detta tomrum. Visst drivs han av fysiska behov som hunger, men tro och hopp visar sig lika viktiga för hans överlevnad. Vår tillit som läsare utmanas också, för den berättelse Pi återger är ibland svår att svälja som möjlig och jag får känslan att Martel vill just utmana oss. Ett annat tillstånd som Pi ofta hamnar i är rädsla, och vid ett tillfälle diskuterar han hur den lömskt nästlar sig in i människors ord. Han säger att man måste kämpa för att sätta ord på och utrycka den. “Because if you don’t, if your fear becomes a wordless darkness that you avoid, perhaps even manage to forget, you open yourself to further attacks of fear because you never truly fought the opponent who defeated you.”  Det tycker jag var en vacker påminnelse, och jag tänke när jag läste den att kanske är det just vad några av oss gör när vi skriver.  Jag vet inte om Martel tänker sig att författare på ett mer generellt plan har den rollen i samhället, men den avslutande meningen i förordet till Berättelsen om Pi lyder: “If we, citizens, do not support our artists, then we sacrifice our imagination on the altar of crude reality and we end up believing in nothing and having worthless dreams“.  Jag håller inte med Man booker prize-juryn eller Barack Obama om att Life of Pi är enastående, fast jag håller med Martel om att vi måste fortsätta berätta, fantisera och drömma – vilket kräver att vi avsätter ett utrymme för det, såväl individer som samhälle.

Advertisements

Leave a Reply

Fill in your details below or click an icon to log in:

WordPress.com Logo

You are commenting using your WordPress.com account. Log Out / Change )

Twitter picture

You are commenting using your Twitter account. Log Out / Change )

Facebook photo

You are commenting using your Facebook account. Log Out / Change )

Google+ photo

You are commenting using your Google+ account. Log Out / Change )

Connecting to %s

%d bloggers like this: