Mer om Båten

2011/01/08

Livet på båten har fortsatt i samma anda sedan sist med bio, buffé, lite mer Mexiko, jogg på gymmet, sol, bad och läsning. Höjdpunkten under det andra stoppet i Mexiko var att träffa fåglar, tigerungar, hundar och sjölejon. De väntade i hamnen bland allt turistkrimskrams. Tigerungarna var en del av turistcirkusen (för 35 dollar kunde man hålla i en av dem och bli fotograferad), men fåglarna och sjölejonen var fria. De minglade bland fiskebåtarna och väntade på fisk. Senare samma dag visade båtbion Eat, pray, love. Jag och syster tänkte att det var en okomplicerad film vars handling mamma skulle kunna hänga med i, så tog med henne in i biomörkret. Efteråt lät det dock såhär:

– Jag förstod inte riktigt den här filmen.

– Eh, vad var du inte förstod?

– Vad hon höll på med.

– Hur menar du nu?

– Varför hon åkte runt sådär.

Vad kan man säga, det är aldrig självklart att se film med mamma. Elizabeth Gilbert dök upp igen, denna gång på soldäck, när en medpassagerare började diskutera den bok hon läste: uppföljaren till Eat, pray, love. Medpassageraren läste högt för mig om rashygieniska äktenskap på 30-talet, och jag fick även lära mig att det 1967 fortfarande var förbjudet för svarta och vita amerikaner att gifta sig med varandra i vissa stater. Det är i många fall fortfarande förbjudet för personer av samma kön att gifta sig, vilket Gilbert också tar upp i vad som verkar vara en avhandling om äktenskapet som institution. Jag pratar även med en av servitörerna här på båten. De flesta i servitörstaben kommer från Indonesien och arbetar 80 timmar i veckan. Det som är kvar av lönen efter de dyra telefonsamtalen till familjen skickar de till familjen. Internet kostar 5 kr/minuten att använda, så Skype blir inte så billigt heller. Sådant får man inte höra på den TV i hytten som i stället visar information om aktiviteter man kan delta i på båten ( t ex kan man delta i en tävling där första pris är billigare Internet), vilka andra kryssningar man kan åka på och hur hög luftfuktighet det är just nu. Jag iakttar den intensivt arbetande personalen, och jag iakttar de intensivt ätande passagerarna, och gissa vilka som ser lyckligast ut? Men jag känner mig ändå ganska trött på världens orättvisor. Tro inte att det går att undkomma dem på en kryssning.

Det får räcka med absurda fakta från båten nu, i stället vill jag säga något om Nam Les båt, eller rättare sagt den första novellen i samlingen. Den utspelar sig i Iowa, där författaren gått en skrivarutbildning. Hans vietnamesiska pappa från Australien är på besök, och novellen innehåller bland annat en diskussion om vad man kan skriva om. Nam Le är en av de författare i min generation som börjar skriva om föräldrarnas upplevelser av Vietnamkriget, och samtidigt ställer frågor som: Vilka friheter kan man ta sig som författare när det gäller sanningen och vad tjänar det till att ta upp det förflutna? Det är en så bra inledning till novellsamlingen, och jag tycker verkligen att Le lyckas att både ta upp de stora, vanliga frågorna och vara enskild.

Nu är vi på fri mark igen, och på väg till nästa anhalt: Los Angeles. Vi har träffat trevligt sällskap här på tåget som bjuder på vin och Internetuppkopplingen är inte den bästa, så nu får det räcka med dagens svamliga rapportering. Men, en av alla aktiviter man kunde roa sig med på kryssningsbåten var handduksvikning. Jag deltog inte, men jag vill avsluta med ett exempel på de skapelser som väntade på vår säng varje dag:

Advertisements

3 Responses to “Mer om Båten”

  1. mimie said

    Vad tyckte du om filmen? Jag tyckte den var rätt långrandig. Men mannen på slutet är ju snygg 🙂 Ta hand om dig!

  2. Ja, den lämnar inga bestående intryck (det gjorde inte boken heller). Det skulle vara perfektakillenorgien då. Han blev nästan lite kletigt underbar. Undrar hur den verkligen killen som han spelar lever upp till porträttet.

  3. mimie said

    Mm, det ska ju finnas en fortsättning, de har gift sig tror jag, men endast för att han skulle fa uppehallstillstand i USA eller sa.. Blir det film av bok tva sa hoppar jag nog den, hade rätt trakigt i biosalongen. Dessutom är det sa tröttsamt med amerikanska perspektiv pa Italien t.ex.

Leave a Reply

Fill in your details below or click an icon to log in:

WordPress.com Logo

You are commenting using your WordPress.com account. Log Out / Change )

Twitter picture

You are commenting using your Twitter account. Log Out / Change )

Facebook photo

You are commenting using your Facebook account. Log Out / Change )

Google+ photo

You are commenting using your Google+ account. Log Out / Change )

Connecting to %s

%d bloggers like this: