Tid på Tåg

2011/01/17

Jag är mycket imponerad av San Franciscos kollektivtrafik. Det finns bart, muni, cable car, street car, bussar och what not. Det går jättesmidigt att ta sig till Ferry building där en buss väntar som tar mig över Golden Gate-bron. I morgondiset åker vi över vattnet där stora fraktbåtar redan kryssar omkring. Tågresan börjar först på andra sidan vattnet, i Emeryville. Vi har inte suttit länge på tåget innan bedårande landskap tävlar om min uppmärksamhet. Jag har ju mitt jobb som ska göras under dessa tre dagar, och efter ett par timmars lamslagenhet sätter jag  ändå igång. Bland Nevadas berg någonstans slår det mig hur fantastiskt det är att jag kan jobba och samtidigt glida runt i denna naturorgie . Kommer att tänka på en artikel jag läste för 10 år sedan om en tjej som satt i Thailand och översatte romaner; jag är hon nu. Ungefär.

Att sitta på det här tåget är som att åka runt i en vacker tavla eller ett fantastiskt naturfotografi.  Hela första och andra dagen avlöser de enastående landskapen varandra. Jag skulle kunna tapetsera rum med alla fotografier jag tar, och inte tar eftersom jag checkat in den riktiga kameran. Vi åker genom Sierra Nevada, och senare är vi på armslängds avstånd från röda klippor. Flera områden är endast tillgängliga med tåg och jag förundras över de människor som anlagt dessa spår och tunnlar. Jag förundras även över den enorma mängd orörda natur i olika former som vi passerar. Tänk att människor väljer att klämma ihop sig i små städer när dessa vidder finns. Det är ju ganska gulligt. Tänk också att människor har byggt dessa tunnlar och järnvägar som snirklar sig mil efter mil runt och genom berg.  Tack vare ett par volontärer som tar mikrofonen får vi reda på att de flesta tunnlarna byggdes runt 1865. De berättar även om en björn som gick i ide i en tunnel och vägrade gå upp. Tågföraren fick tuta och för varje tutande reste sig björnen, tog ett steg och la sig ner igen. Volontärerna berättar många fascinerande historier och fakta, och är fascinerande i sig genom att vara volontärer som tar av sin tid för att berätta om naturen. Samma sak gör ibland andra volontärer på sträckan New York-Montreal.

Utöver volontärerna är tåget befolkat av personal med arbetspass lika långa som mina resor och diverse medpassagerare varav vissa byts ut och vissa kör maraton som jag. Första sträckan, mellan San Francisco och Reno, är tåget fullsatt, sedan är det ungefär en passagerare per tre säten resten av resan. I kaliforniatypisk anda sitter killen bredvid och mediterar efter medhavd veganmåltid. En annan blir hämtad av polis för vad som måste vara förargelseväckande beteende. De flesta är trevliga, och många småpratar, särskilt i restaurang/utsiktsvagnen. Tåget har två våningar, och restaurangvagnens övervåning har fönster även i taket och är tänkt mer som utsiktsplats och mingelplats. Här bland allt fotograferande och minglande väljer jag att jobba, medan min sittplats får vara sovplats och läshörna. Det finns även en andra restaurangvagn där man måste boka bord. En kringvandrande hovmästare tar upp bokningar inför lunch och middag. De stora storlekarna i USA gäller även tågen: breda säten med benutrymme för en giraff. Heltäckningsmatta gör det hela lite mysigare.  

Ja, jag känner mig hemma här på Amtraks tåg. Tre dygn på tåg är tre dygn med mig själv efter fyra megasociala veckor. Det är tid att sörja, blogga, jobba, reflektera, läsa och rensa inför nästa anhalt: New Orleans. I dag är det dag tre, och jag vaknade till trista landskap i Iowa. Jag har lugnt kunnat fokusera på mitt jobb som nu är levererat. Ett antal timmar återstår till målet för resan och de kan jag nu ägna åt nästa bok: Let the great world spin. Angående de storslagna landskapen undrar jag om det är de som fått amerikanarna att drömma och bygga stort? I vad som kanske är gammal europeisk anda ser jag ofta på Amerika med historieglasögon. Det är ganska ofrånkomligt att detta är en invandrarnation – alla kommer någontans ifrån (ja, utom de som var här först och som man så sällan träffar eller hör talas om) och just ankomsten och stannandet är det som fascinerar mig så och också ekar genom dessa landskap. Men nu är det kväll och mörkt. Landskapen är nedsläckta och det är dags att tända läslampan så att romanvärlden blir synlig.

Advertisements

3 Responses to “Tid på Tåg”

  1. Katarina said

    Tack för att man får följa med på resan. Låter härligt, längtar efter att sätta mig på ett tåg nu. Och tack så mycket för brev och tidning!

  2. Härligt att ha dig med på resan! Kram

  3. Amanda said

    Fint skrivet! Jag har precis läst klart “Främling på tåg” av Jenny Diski (vilken jag började på för ett halvår sen, glömde bort men nu plockade upp igen)som precis som du luffar runt på Amtraktåg i USA. Verkar gemytligt. Och vad fantastiskt egentligen att vara översättare, att kunna jobba varsomhelst… Hoppas du får en fortsatt fin resa!

Leave a Reply

Fill in your details below or click an icon to log in:

WordPress.com Logo

You are commenting using your WordPress.com account. Log Out /  Change )

Google+ photo

You are commenting using your Google+ account. Log Out /  Change )

Twitter picture

You are commenting using your Twitter account. Log Out /  Change )

Facebook photo

You are commenting using your Facebook account. Log Out /  Change )

Connecting to %s

%d bloggers like this: