Njutning i New Orleans

2011/01/18

Efter San Francisco-Chicago kändes sträckan Chicago-New Orleans som en nedgradering. Vädret var grått, landskapet var grått och ofta sopbestrött. Inför natten förekom ingen kuddutdelning och restaurangvagnen stängde titt som tätt. Det krängde mycket, så folk spillde cola och kaffe lite överallt. Amtraktågen är ofta i tid eller en timme försenade, men den här gången var vi en timme för tidiga – vilket någon förklarade med att det var helgdag: Martin Luther King Jr Day. Jag hade inte hört talas om den helgdagen förut och förstår heller inte kopplingen mellan den och den timme som försvann någonstans på vägen, men jag var glad att vara framme.

Stationen och de närmaste kvarteren följer den grå ruffiga stilen, men sedan blommar staden ut i pastellfärgade sagohus. Stora trähus med snirklerier och terasser. Jag vill flytta in varenda ett. Min fantastiska guide tar mig till en park som är en av de finaste jag sett: Audubon Park. I behagliga 15 grader joggar folk omkring på denna mark som en gång var en plantage. Sedan äter vi på La Crêpe Nanou, som också ligger i Updown – där min guide och soffutlånare bor. New Orleans verkar vara en livsnjutarstad med söderns lugna tempo, och jag njuter för egen del av att somna i en stillastående bädd efter tre rullande nätter.

Jag har velat lyssna på New Orleans, för jag har läst att franskpåverkade kreolspråk och fransknuanserad engelska ska finnas här, men hittills har jag bara hört helt vanlig amerikansk engelska. Däremot har jag fått min idé om fantastisk arkitektur bekräftad. Som turister i Sverige letar röda stugor och finner, letar mina ögon färgglada snirkelhus och finner. Språken är kopplade till stadens brokiga förflutna, som jag inte vet massor om. Den bildades på 1700-talet av fransmän, var spansk ett tag, sedan fransk igen, tills Napoleon sålde den till USA 1803. Hursomhelst, i dag har jag åkt superfin spårvagn igen och strosat i franska kvarteret. Vet inte vad som är franskt med det – alkohol och sex kanske? Så var det på huvudgatan Bourboun street i allafall, en av de turistigaste turistgator jag sett. Jag vek av till en sidogata där det blev lite intressantare, men det strosandet tog slut när hungern tog överhanden. Min guide har rekommenderat ett café som jag letade efter, men när klockan var två och jag fortfarande inte ätit frukost gav jag upp. Mitt bland alla snirklerier blev det (tyvärr) ett avskalat 50-talscafé i värsta Stockholmsstil. Här sitter jag nu och konstaterar att staden hittills känts som en blandning av Nice och Karibien – med detta café som undantag. Jag konstaterar också att det får bli bokrapport en annan dag  i stället. Innan solen går ner vill jag iväg till huset där William Faulkners bodde – det ska finnas bokhandlar där.

Advertisements

Leave a Reply

Fill in your details below or click an icon to log in:

WordPress.com Logo

You are commenting using your WordPress.com account. Log Out /  Change )

Google+ photo

You are commenting using your Google+ account. Log Out /  Change )

Twitter picture

You are commenting using your Twitter account. Log Out /  Change )

Facebook photo

You are commenting using your Facebook account. Log Out /  Change )

Connecting to %s

%d bloggers like this: