Från croissanternas nordamerikanska högkvarter

2011/01/28

På väg till Montreal svischade jag förbi Vermont och hoppade av i Burlington. Den lilla staden är störst i Vermont och ligger vid Lake Champlain. Personligen hade jag inte hamnat där utan min vän som råkar bo där. Men jag var glad över att få en rundtur i stan den första dagen, som råkade vara en sådan där strålande och iskall vinterdag då man vill strosa men får ge sig efter några sekunder. Nere vid sjön var det dock så glittrade fint att jag var tvungen att gå ur bilen med kameran och offra mina händers välmående. Än en gång var det som att befinna sig en överdimensionerad fulländad tavla, och jag överlevde faktiskt flera minuter i kylan. Sedan åkte vi förbi högt belägna hus som vette mot sjön. De hade små rum på taken varifrån sjömansfruarna spejade efter sina sjömän. Vissa män svaldes av havet och kvinnorna fick aldrig se den syn de väntade på. Jag tittar på sjön och tackar för att jag slipper det ödet.

Vi åker över gränsen och de franska skyltarna förvånar mig efter fem veckor i engelska Amerikat – som är ganska spanskt. Efter idylliska Burlington ter sig Montreal väldigt urbant med sina skyskrapor och rykande fabriker. Här ska jag ha några dagar av ihoppacknig och avskedssocialiserande. Jag återser ett par kära vänner. Vi kommer in på böcker och de berättar entusiastiskt  att de läst Läckberg, Larsson och Keppler. Det är mer än vad jag gjort. Mina vänner har alltså en del av Sverige som jag saknar, och böckerna har gett dem lust att åka till Sverige; de vill se gatorna med alla dessa konstiga namn. Jag kan inte bojkotta våra kriminalförfattare, utan blir tvungen att skicka dem en varm tanke. Om de får mina vänner att en dag åka hela vägen till Sverige så förtjänar de all eloge de kan få. 

Let the great world spin har jag haft med mig sedan Chicago, och läst sedan San Diego någonstans, och nu äntligen kan vi skiljas åt. Jag har absolut ingenting emot denna bok, mitt problem är att läsningen blivit så utdragen. Det blir som att se en film oregelbundet snuttvis . jag tror på fokus och regelbundenhet, och tyvärr är det snarare flyktighet och sporaditet som präglat min läsning denna gång. 1974 är det magiska året i denna bok, och Philppe Petits linpromenad och Vietnamkriget är centrala omständigheter som binder samman karaktärerna. Colum McCann har gjort en imponerande konstruktion, och den kommer på svenska nu i dagarna, under betäckningen Världens väldighet. Jag hade ju tänkt skriva mer om boken, men nu måste jag springa vidare i slaskiga Montrealkvällen!

Advertisements

Leave a Reply

Fill in your details below or click an icon to log in:

WordPress.com Logo

You are commenting using your WordPress.com account. Log Out /  Change )

Google+ photo

You are commenting using your Google+ account. Log Out /  Change )

Twitter picture

You are commenting using your Twitter account. Log Out /  Change )

Facebook photo

You are commenting using your Facebook account. Log Out /  Change )

w

Connecting to %s

%d bloggers like this: