Sista kraomen

2011/01/31

Landskapet från Montreal till amerikanska gränsen är verkligen inte det roligaste. Platt och grått med ganska fula byggnader då och då. Jag har kramat mina vänner hej då och tänker på vilken skillnad det skulle ha varit om jag hade stannat hemma i Sverige. Då hade jag inte hamnat i mitt i mellan, i saknad och längtan, i att alltid vara frånvarande i den stad där jag inte befinner mig. I går träffade jag en vän över frukost och vi pratade om personliga saker på ett sätt som vi inte gjort förut. Jag har känt personen i ett par år, men först nu fick jag reda på hur många liknelser det finns mellan våra liv. Vet själarna det redan från början, undrar jag. Vet vi på något undermedvetet plan att vi delar en massa med vissa personer? På det medvetna planet kan det sedan ta år innan vi möts i det själarna visste när de möttes. Det är hursomhelst fascinerande hur det ibland krävs en avskedsfrukost för att vi ska berätta de viktiga sakerna. Vi berättar vilka vi är först när slutet knackar på. När vi inte har något att förlora, när tiden är knapp. Men det är ju fint när det inte är vid dödsbädden utan vid avfärdsbordet som vi kommer till saken.

Nu har vi entrat USA. Kilometrar har blivit miles, Celsius har blivít Fahrenheit, och jag har ätit min sista Montrealbagel. Det kommer antagligen dröja tills jag pratar franska igen, och det kommer förmodligen dröja ännu ganska mycket längre tills jag hör Québecfranska. Den är lika sällsynt i Stockholm som svenskan är i Montreal. Under sammanlagt ett år i Montreal har jag aldrig hört svenska, bortsett från under de uppenbart svenska sammankomsterna kräftskiva och röstning på konsulatet. Så i dag när mina två Montrealbästisar ville lära sig lite av mitt språk blev jag själv lite chockad när jag hörde mig prata svenska. Men det gick bra, och när jag åkt en bit kom ett sms som avslutades med Kraom. Lite kram plus yoga-om i ett, kanske inte helt fel. Borde vara något för svenska yogisar om inte annat.

Jag fick lämna nästan alla mina böcker i Montreal. Då menar jag de böcker som blivit mina under hösten. Lagom till avfärd påbörjade jag Montreal stories av Maevis Gallant. Kanske är det så att det är lika bra att läsa om en plats från en annan plats, man har bättre sikt på långt håll, och på så sätt drar jag ut på mitt Montreal. Gallant flyttade från Montreal och Kanada för längesedan, till Paris. Hennes texter har äntligen kommit på svenska, det gillar jag. Tveksamt om de kommer att ge upphov till massturism à la svenska kriminalromaner (jag tänker på Ystad i Wallanders fotspår och Stockholm i Sallanders fotspår), men vem vet. Tom Rachman är också kanadensare, och han kommer till Stockholm i vår. I den Montrealbokcirkel jag har varit med i läste vi hans roman The Imperfectionists, och jag hoppas kunna vara där när han gästar Kulturhuset den 28 april. Man får vara glad för varje snutt Kanada man kan få hemma i Stockholm. Jag avskedskramar staden genom att fotografera den, och ger er ett ögonblick Montreal från i morse.

Advertisements

Leave a Reply

Fill in your details below or click an icon to log in:

WordPress.com Logo

You are commenting using your WordPress.com account. Log Out /  Change )

Google+ photo

You are commenting using your Google+ account. Log Out /  Change )

Twitter picture

You are commenting using your Twitter account. Log Out /  Change )

Facebook photo

You are commenting using your Facebook account. Log Out /  Change )

w

Connecting to %s

%d bloggers like this: