Brådskande

2011/02/04

Först var det min farbror i början av januari. Sedan får jag reda på att ett par bekanta lämnat jordelivet. I går vaknade jag till ett mejl om att Edouard Glissant avlidit under natten. Och i dag öppnar jag facebook där Lena Nymans död är det första som dyker upp. Folk dör hela tiden, och världen känns tommare varje gång. Samtidigt fortsätter människosläktet att växa och breda ut sig. Det känns konstigt att det väller fram allt fler människor när känslan jag får vid varje dödsfall är ett gapande tomrum. Varje gång blir jag också påmind om hur brådskande livet är.

Själv är jag några timmar från återvändo till mitt svenska huvudkvarter. Det var i slutet av augusti som jag lämnade det och landade i New York. Första morgonen tog jag en kaffe på närmaste Starbucks, och här sitter jag igen. Det är ett bra ställe om man vill känner för lite nya varianter av sitt namn. Den spöregnande dagen i augusti döpte de mig till Mandelina. I dag blev det Martalina. Ganska kreativt tycker jag. Fascinerande att så många amerikaner har så svårt med mitt namn. Det är också fascinerande för mig när folk efter att ha förstått att jag är svensk/dansk säger att de också är det, utan att kunna ett ord svenska/danska eller ha besökt landet i fråga. Ibland har de ett efternamn som de viftar med, som en bleknad flagga från ett land som endast existerar i fantasin. 

Mitt bagage är inlämnat och jag tänker ta en tur på Whitney museum innan jag ska ut till flygplatsen om ett par timmar. Jag tänkte insupa den dos Edward Hopper som man snuvade mig på i Chicago.  Det har varit mycket snöstorm senaste dagarna. Jag har hunnit med lite mer Burlington och Boston, båda dränkta i snö. I Boston var snöfallet så intensivt att man knappt kunde se alls. Jag har varit där en gång tidigare, men bara en kväll. Den här gången tänkte jag att jag skulle SE staden, men dagsljuset var inte tillräckligt.  Snön yrde och det var ett äventyr att ta sig till moderna muséet ICA och Harvards bokhandlar. Inte en enda bok köpte jag, och jag har till och med tvingats dumpa Maevis Gallant. Inte en enda fin bild från Boston har jag heller. Ingen bild alls faktiskt, förutom utsikten från hotellrummet:

Stormen har lagt sig och New York är lugnt pulserande som vanligt. Det känns konstigt nog även lugnt i mig. Jag är absolut inte trött på Nordamerika, men jag har inte heller separationsångest. Har jag ätit mig mätt, eller vet jag någonstans att jag snart är tillbaka? Eller är det först när jag landar hemma som avskedet kommer att kännas? Det återstår att se. Fast det har känts långt in i hjärtat när jag tagit avsked av mina kära här. Just nu är det dock brådskande saker som ett sinande bankkonto, en åldrande och saknad pappa, ett par trasiga tänder som ropar hem mig. Och precis som alla födslar på något sätt väger upp dödsfallen (de lindrar inte smärtan, men de tvingar oss att le genom tårarna och fortsätta framåt), uppväger på något sätt glädjen över att återse de älskade vänner som väntar där hemma sorgen i att lämna de som befinner sig här.

Advertisements

One Response to “Brådskande”

  1. Cecilia said

    Ser fram emot att träffa dig. Hoppas du landar lugnt. Kramar

Leave a Reply

Fill in your details below or click an icon to log in:

WordPress.com Logo

You are commenting using your WordPress.com account. Log Out /  Change )

Google+ photo

You are commenting using your Google+ account. Log Out /  Change )

Twitter picture

You are commenting using your Twitter account. Log Out /  Change )

Facebook photo

You are commenting using your Facebook account. Log Out /  Change )

Connecting to %s

%d bloggers like this: