Reglerad tillvaro

2011/02/20

Läsro var det ja. Jag följde min längtan eftar att läsa på svenska och högg tag i Reglerna av Sara Mannheimer. Den sålde tydligen inte tillräckligt bra för att ges ut i pocket eller tryckas igen, så fin kritik till trots har alltså denna bok skuffats ut från bokhandlarnas hyllor. Det går inte att köpa den bok som trots dess tre år på nacken känns relativt nyutgiven.  Jag hade tur att den bokhandel jag var inne i hade ett övergivet ex på lagret. Det är ett vackert, frodigt språk som möter mig, och vid ett par tillfällen får jag hämta svenska ordboken – det gillar jag. Så långt var mitt bokval lyckat. Men den andra längtan, den efter en medryckande berättelse, förblir otillfredställd. Jag har valt den lilla tankeboken Reglerna, vilket med tanke på den sistnämnda längtan är som att välja te när man är sugen på kaffe. Mannheimer skriver om uppförelseregler och ätregler, skapandelängtan och ensamhetslängtan. Ett slag får jag lite Jenny Diski-déjà vu, när jaget åker iväg på ensamretreat långt bort från hemma och nojjorna flockas. Över huvud taget inger texten en viss jag-klaustrofobi; många är tankarna om det egna beteendet, och det har jag väl nog av själv kanske. Det är ut i världen och in i medryckande berättelser som jag vill, kanske just för att överskrida detta jag-ande och utvidga mitt sinne. När jag närmar halvtid i boken är jag alltså imponerad av språket och frustrerad av jag-rotandet. Mannheimer ger mig dock lust att se vart hon vill med detta, och faktiskt, runt hörnet väntar en kärlekshistoria. Och sedan flera. Det är i relationerna som jaget blir intressant och mer mångfacetterat, mer växlande. 

Reglerna är en bok som växer efter läsningen. Det är ganska plågsamt att befinna sig i jagets återhållsamma värld, som styrs av en sorts besatthet vid rätt och fel, kontroll. Men det är just detta som Mannheimer gör så bra; hon gestaltar ett visst beteende eller förhållningssätt som vi har, i större eller mindre utsträckning, och i olika former. I Reglerna är kontrollen extrem, men likaså är längtan efter utlevelse och överskridelse genom skapandet. Jag tycker att Mannheimer gjort bra val i att ge texten den längd den har, och låta jaget utvecklas under en längre tid. Hon funderar över det stora som “kan komma att komma”. Hon måste vara beredd när det det kommer, om det kommer. Hon måste bete sig på ett sätt så att det som kan komma att komma kommer. Tankarna jagar varandra och jaget skriver en bok. Det är både stramt och snurrigt, och jag är lite omtumlad efteråt.

Jag köpte en Iphone häromdagen, och jag tror att det var bra för mitt läsande. Den lilla saken (som är för stor för små fickor) har ju internet och då blir det lättare att stänga av datorn, som annars kidnappar mig. Mannheimer tog inte upp några dator/internetregler, och man kan undra hur hon tänker runt det. Hon kanske inte har det kidnappsproblemet.  Jag börjar kolla upp det ena och sen det andra, svarar på något mejl, halkar in på facebook, slirar in på skype och sen hittar jag en jätteintressant artikel – det är Alfons (eller var det Alfons pappas) “jag ska bara” som tar över. En evig “jag ska bara”-labyrint, som känns mycket stimulerande, men tar mig långt från det jag vill göra. Efter de olika fönster och kommunikationsvägar som datorn/internet bjuder på, känns det motbjudande att stänga ner allt det för att endast ägna sig åt en fjuttig text. För när det gäller läsa är det helst absolutism som ska till: stängd dator. När steget väl är taget, och de första sekunderna av tomhet är förbi, breder dock friden ut sig. Det finns en samvaro i läsandet som är svårslagen. Det är ett möte med mig själv och författaren (eller karaktärerna i texten, eller världen, eller vad det nu kan vara, beroende på texten) som, precis som andra möten, blir bäst i ostördhet. Tankarna behöver utrymme, och trots att jag älskar internet av många anledningar, tänker jag att tankarna inte får tid att tänkas klart om man inte stänger av emellanåt. Alla artiklar länkar till tre andra artiklar, och parallellt med dem finns reklam, musik, vänner, mejlmåsten och annat som pockar på. När det gäller skriva är det lurigare: det gör jag ju på datorn (i den mån jag har möjlighet) så då är det svårt att stänga av den.  Jag vet, man kan stänga av internet på datorn. Svårt. Man är ju ändå där liksom. Nu är i alla fall den kära bloggstunden över, och jag kan stänga av. Eller ska jag se på ett avsnitt Family guy kanske?

Advertisements

2 Responses to “Reglerad tillvaro”

  1. Sara said

    internet är som världens största mindmap i skapande, det är omöjligt att inte följa impulserna att klicka vidare från en wikipedia-artikel till en annan till nästa till div blogginlägg etc etc. Ska def prova freedom, tror det skulle vara bra för mig. Jag ska bara göra några grejer online först… 🙂

Leave a Reply

Fill in your details below or click an icon to log in:

WordPress.com Logo

You are commenting using your WordPress.com account. Log Out /  Change )

Google+ photo

You are commenting using your Google+ account. Log Out /  Change )

Twitter picture

You are commenting using your Twitter account. Log Out /  Change )

Facebook photo

You are commenting using your Facebook account. Log Out /  Change )

Connecting to %s

%d bloggers like this: