Historierna som omger oss

2011/07/18

Nyligen i en fransk stad slog det mig att alla gator bär namn efter män. Vad de gjort för att få gator uppkallade efter sig tänker jag inte gå in på denna gång. Men det faktum att vi omges av uteslutande manliga namn säger oss att endast män gör saker stora nog att bevärdigas med gata. Hur påverkar det oss att våra städer berättar om män, men håller tyst om kvinnor? Endast ena könet syns och får sina namn förevigade, betyder det att det andra könet är ointressant? Inte åstadkommit något? Att staden aldrig kommer att inkludera kvinnor i sitt berättande? Med den uteslutande tystnaden fastställer gatorna att kvinnor inte gjort något värt att inkludera i historien. Hjältar är per definition män, säger staden. Vad gör denna historia och andra med vår föreställning om vad som är möjligt för oss? Vilken plats som är vår, eller kan bli vår? För visst formas vi av de historier som omger oss.

Denna typ av ensidiga historier tas upp av Chimamanda Ngozi Adichie i “The danger of the single story”, ett 20 minuter långt anförande som är njutning för både öron och hjärna. Precis som i hennes romaner ger oss denna beundransvärda kvinna skarpa iakttagelser, uttryckta på ett skärpt levande språk, ibland med en härlig humor som bonus. Lyssna på det här:  

  Hon avslutar med att hylla mångfalden av historier. För har vi inte tillgång till olika historier om andra människor, länder, händelser, kulturer eller vad det nu kan vara, får vi en mycket begränsad uppfattning om dessa. Stereotyper hindrar oss ofta att se verkligheter, vilket begränsar våra erfarenheter och möten med andra människor. En endimensionell historia om någon kan ibland leda till saker som mobbing, krig och alla möjliga hemskheter. Det mångdimensionella berättandet har en viktig funktion, och Chimamanda Ngozi Adichie avslutar med de vackra orden “When we reject the single story, when we relize that there is never a single story about any place, we regain a kind of paradise”.

I första romanen, Lila hibiskus, som kom ut 2003 (men först i år på svenska), berättar hon historien om tonårstjejen Kambili och hennes familj. Pappan Eugene håller familjen i sträng schack genom misshandel; bestraffningarna haglar i guds namn och tillvaron styrs helt av familjefaderns kontrollsystem. Han har lyfts upp av katolska missionärer och applicerar detta trossystem på driften att hålla sina familjemedlemmar under strikt kontroll. På samhällsnivå är han en stor man (säkert en som kunnat få en gata uppkallad efter sig), vars goda insatser och ekonomiska bidrag gör att även många medborgare böjer sig inför honom. Det är ett träffsäkert porträtt av makt och missbruk av den, samt en välgjord skildring av en familj som tassar på tå och skyddar varandra, inför en man som samtidigt hyllas av omvärlden. Jag fascineras av hur pappan främst pratar engelska, till skillnad från många andra som pratar igbo, och hur han i vissa få situationer övergår till igbo. Språket är en viktig del av identiteten, och vi markerar ställningstaganden med vårt sätt att uttrycka saker.

Ngozi Adichie berättar sina historier på ett enkelt och ofta vackert språk, och jag ser Lila hibiskus som den lovande knopp som sedan slår ut tre år senare i En halv gul sol. Det ultimata är nog att läsa hennes böcker i den ordning hon skriver dem, vilket leder mig till hennes tredje och senaste The Thing Around Your Neck/Det där som nästan kväver dig. En novellsamling denna gång, kanske att lägga i höstläsningshögen.

Advertisements

Leave a Reply

Fill in your details below or click an icon to log in:

WordPress.com Logo

You are commenting using your WordPress.com account. Log Out / Change )

Twitter picture

You are commenting using your Twitter account. Log Out / Change )

Facebook photo

You are commenting using your Facebook account. Log Out / Change )

Google+ photo

You are commenting using your Google+ account. Log Out / Change )

Connecting to %s

%d bloggers like this: