Skrivdrift och författarskuggor

2011/08/18

Någon läser mig och uttrycker uppskattning. Min drift att skriva igen blir genast mer påtaglig. Eller, såhär: skrivdriften är en mer eller mindre oberoende del av mig (fast givetvis känslig för inspiration), men driften att “skriva ut” till någon som läser, det vill säga skriva klart (i den mån något någonsin är klart), verkar bero delvis på att det finns någon som läser – och gillar. Eller i alla fall reagerar.

Detta fenomen är en av ingredienserna i min senaste utlästa roman, The Paris Wife av Paula McLain (utkom 2011). En ung kvinna möter en ännu yngre man som är vad man måste kalla besatt av att bli författare. De gifter sig och ska lämna östra Amerika för Rom, men slumpen tar dem till Paris. Det är tidigt 1920-tal. De festar runt och hon stöttar honom i hans författarsträvanden. De får ett barn. Han har en hemlig kärleksrelation med hennes bästa (ok, allt är relativt) vän. Hon fortsätter att stötta honom. Ungefär. Nej, stöttar gör hon kanske inte i det skedet, men hon tassar på tå och förblir så snäll att jag har svårt att svälja det. Annars är det en roman jag njöt av att läsa. Trots klyschorna om amerikanska författarkretsar i 20-talets Paris. Hur långt är man beredd att gå för att hålla ihop  sin parrelation? Kan ett par bli triss lika gärna? Det är sådana frågor som gör boken intressant. Och lite komiskt blir det när denna tjej, som har ett får vår tid och kultur ganska standardiserat förhållande till parförhållanden, blir närmast marginaliserad som en konventionell kvarleva bland alla trianglar och såklart-man-har-en älskare-förhållanden. Ja, och så är det ju också så att hon heter Hadley och han Ernest. Hemingway. Vilket gör det extra intressant. Även om jag samtidigt är tveksam till fiktioner om verkliga, om än (eller just) döda, personer. Fast där måste jag genast säga emot mig själv, för jag älskade American wife/Presidentens fru (av Curtis Sittenfeld , om “Laura Bush”). Kanske är det just att det ligger så nära oss, hon lever än, som gör att det fungerar – det är tydligt att man inte talar för en person som är borta, utan att det är ren fiktion. Medan jag får intrycket att man med historisk “verklighetsfiktion” gör något litet anspråk på att tala i stället för och därmed att berätta hur det var. Fast när man gör samma sak på film har jag inga problem med det, tvärtom, och jag köper nog inte mitt eget resonemang riktigt. Kanske handlar det främst om att Sittenfelds roman var intressantare och hade mer engagerande karaktärer, medan jag blev lite trött på både Hadley och Ernest. Och jag är fortfarande irriterad på Hadley som inte genomförde sitt enda egna projekt: en planerad och slutsåld pianokonsert. Dock förstår jag henne. Så då har väl författaren lyckats.

Trots mina invändningar tycker jag att Parisfrun var läsvärd. Jag tycker att det är fascinerande med personer som i tidig ålder är fast beslutna att förverkligas som författare och ägnar all vaken tid åt denna strävan. Det är, precis som 20-åringarnas bröllopshets i The Best of Everything, fjärran från min egen verklighet. Samtidigt som jag inte kan säga helt fjärran, vilket kanske är anledningen till att jag inte lägger ifrån mig böckerna.

Och kanske trivdes Hadley i skuggan.

Advertisements

Leave a Reply

Fill in your details below or click an icon to log in:

WordPress.com Logo

You are commenting using your WordPress.com account. Log Out /  Change )

Google+ photo

You are commenting using your Google+ account. Log Out /  Change )

Twitter picture

You are commenting using your Twitter account. Log Out /  Change )

Facebook photo

You are commenting using your Facebook account. Log Out /  Change )

w

Connecting to %s

%d bloggers like this: