Hösten klampar in

2011/09/05

Efter att i någon vecka ha tassat omkring är det i kväll som att hösten bestämt klampar in och sliter bort de sista sommarresterna. Hur mycket jag än älskar hösten har det värkt en del att se löven falla och känna temperaturen göra detsamma.  Trots att vi haft flera månader sommar ställer jag snopet tillbaka sommarskor jag inte hunnit använda och viker slokande ihop strandklänningar som inte promenerats tillräckligt. Mina fötter vill vara nakna i gräset och  min kropp sörjer att inte få slumra utomhus med eftermiddagssolen som täcke. Som med mycket annat är den första tiden svårast, då längtan är som störst och det förlorade fortfarande är nära. Jag skyr den bistra verkligheten och låtsas ibland när solen skiner att det är vår. Det skulle kunna vara grönskande maj då allt just slagit ut. Men i kväll är det omöjligt att låtsas. Det är kallt. Det är mörkt. Det är oundvikligt.

Jag har tänkt att separationsångesten får vara väl där då, den får sitta bredvid tills den tröttnar. Den får vara mitt sällskap när jag höstigt kryper ned med  höstens första man, för det är vad bokcirkeln har gett mig efter sommarens kvinnliga författare. Min kamp med sommaravvänjningen har ackompanjerats av Karl Ove Knausgårds kamp med ja, livet tror jag, eller att skriva livet. Visst har jag varit nyfiken på varför så många är så intresserade av denna mans maratonuppgörelse med sin pappa, men jag är tveksam till att jag självmant satt tänderna i den. En av de fina sakerna med en bokcirkel är att bli manad att läsa sådant man inte läst annars. Så var det med Min kamp och jag är glad över att ha “tvingats” läsa den. Till min enormt stora förvåning blev jag inte uttråkad eller frustrerad av Knausgårds berättande. Utan att bli förförd med särskilt vackert språk, spänning eller sympatiska karaktärer sträckläste jag. Utan att förstå varför. Men någon sorts spänning måste det väl ändå vara, delvis, för jag ville veta hur det skulle gå. Vi skrattade under bokcirkelsamtalet då den stora cliffhangern som skulle få oss att läsa del 2 är Hur kommer det gå med städningen av farföräldrarnas hus? En städning har sällan skildrats så detaljerat och upptagit så många sidor. Ja, så var det ju ett smutsigt hus också. Jag undrar hur det var att skriva denna bok. Sista delen av den var enormt jobbig att läsa, jag fick klaustofobikänslor och kunde knappt uthärda tragiken. Som var väldigt sakligt berättad. Boken handlar om många saker, och när jag tänker på den i kväll är det som en skildring av en blivande författare den framstår. Vilket får mig att tänka boken om Hemingways fru, The Paris wife. I båda böckerna är författaren huvudperson, han som på avvikande tider avviker till sin skrivarhörna. Och i den lilla hörnan skapas stora verk. Den unge mannen i Min kamp nöjer sig inte, han vill vara speciell, han vill bortom. Han behöver kampen, är min tanke efter att ha lagt boken ifrån mig. Precis som sin pappa går han in i en egen värld, när han skriver. Fast pappans värld är enbart förstörande. Skrivvärlden däremot förstör säkert också en del, men ger författaren och läsaren en gåva. Även om mitt tillstånd efter att ha läst ut boken knappast känns som en gåva. Jag ser världen som målats upp i boken lite för tydligt och har svårt att bli av med huset. Knausgård har lyckats så väl med sin skildring att jag inte vill ha mer. Den som vet hur städningen går får gärna gästspela i vår bokcirkel!

Kyrkogården är en av mina himlar på jorden.

Advertisements

Leave a Reply

Fill in your details below or click an icon to log in:

WordPress.com Logo

You are commenting using your WordPress.com account. Log Out /  Change )

Google+ photo

You are commenting using your Google+ account. Log Out /  Change )

Twitter picture

You are commenting using your Twitter account. Log Out /  Change )

Facebook photo

You are commenting using your Facebook account. Log Out /  Change )

Connecting to %s

%d bloggers like this: