Monologkärlek och tummen upp för Alla vilda

2012/03/11

Jag tänker så mycket, och ganska många tankar skulle jag kunna fortsätta och vilja tänka i form av  blogginlägg, men så har jag inte tidsutrymmet. Tänker jag. Men när jag häromdagen skrev ett mejl till en vän i Kanada och tog tiden att gå lite djupare än korta uppdateringar om mående/jobb/skapande/kärleksliv slog det mig: jag saknar att dela med mig av tankarna som tuffar runt i mitt huvud! Visst är det vad vi vänner gör när vi ses, men nu var det just den monologiska skrivformen som jag blev påmind om. Det är inte det att jag ogillar samtal, tvärtom, men att blogga eller skriva brev/mejl är (för mig) att låta tanken fortsätta längre, och själv upptäcka under skrivandets gång vad det är som rör sig i mig. Tankarna blir större och får mer form. Tänk att det fanns en tid då jag och mina vänner skrev brev. Och det var inte så längesen. Lika mycket som det ger mig att tänka skriftligt njuter jag av att läsa andras tankar. Men både brevskrivande och fotoalbumsfixande (ja, även här menar jag utanför den elektroniska världen) har relativt obemärkt smugit sig ut ur mitt liv. Jag som älskade båda så mycket. Underligt det där, hur så viktiga delar av ens liv kan försvinna utan att man märker det, nästan. 

Eftersom jag inte bloggat på så länge har jag en miljon saker att skriva om. I skrivande stund är jag uppfylld av två böcker, två filmer, vårkänsla, Loreens låt, och en massa tankar, och jag tänker ta mig friheten att inte vara särskilt uttänkt, utan bara just tänka högt här. Jag har just läst ut We need to talk about Kevin, och påbörjat The Marriage Plot, sett The Artist och Alla vilda, och jag kan rekommendera dem alla. Kevin var lite tung, men vilken intressant bok att diskutera, kan tänka mig att den lämpar sig för en bokcirkel. En lyckligt gift kvinna har svårt att knyta an till sitt första barn och slutar (där romanen lämnar henne iallafall) utblottad och ensam efter att sonen mördat tio personer. Bitvis blev romanen lite väl hård, eller jag kanske ska säga kall, för så var ofta berättarens förhållningssätt och ton. Det är berättelsen om en förälder till ett barn som begått ett väldigt grovt brott, och det är inte en berättelse jag läst hundra gånger redan, och Lionel Shriver skriver bra, väldigt bra.

Alla vilda är en dokumentär om Birgitta Stenberg, författaren som skrivit böcker som jag inte läst, men levt ett fritt liv (om man nu kan förenkla det så), vilket jag kan relatera till. Jag blev betydligt mer berörd av den än Oscarsöverösta (om jag förstått det rätt) The Artist, både estetiskt och mänskligt. Fast hunden i The Artist gjorde en storartad insats, han hade också fått en Oscar om jag satt vid spakarna. Uggie, you have a fan. Stenberg säger så vackert i filmen att hon lämnade Sverige för att hon kände att poesin fanns någon annanstans. Så har jag också känt, även om poesi inte alltid varit mitt ord, utan jag kanske använt ordet liv i stället. Liv och poesi är väl samma sak kanske. Stenberg säger förresten inte att hon lämnade Sverige, hon säger att hon drog, precis som min mamma drar till med ibland. Jag tycker alltid det låter lite roligt när mamma ropar “Jag drar nu!” (min mamma är 71), och tänker att hon snott ordet från oss yngre. Men det ligger kanske också i friheten: att använda språket som man vill, utan att låta sig begränsas av diverse normer. Kommer att tänka på det där med tanter, att vissa är tanter när de är 20, och vissa kan bli 70 eller 80 utan att bli tanter. Frihetsbejakandet är antitantverkande verkar det som. Kanske även antigubbverkande?

 

Advertisements

Leave a Reply

Fill in your details below or click an icon to log in:

WordPress.com Logo

You are commenting using your WordPress.com account. Log Out /  Change )

Google+ photo

You are commenting using your Google+ account. Log Out /  Change )

Twitter picture

You are commenting using your Twitter account. Log Out /  Change )

Facebook photo

You are commenting using your Facebook account. Log Out /  Change )

w

Connecting to %s

%d bloggers like this: