Maj maj måne

2012/05/11

Idag fyller Sture bibliotek i Stockholm 3 år och det ska firas med en Fransk afton; jag, Elisabeth Grate och Johanna från Sekwa kommer att prata fransk litteratur.  Jag har alltså fått anledning att rota i min franska bokhylla efter mina favoriter, vilket jag tidigare endast gjort i tanken och lite halvhjärtat. Nu rotade jag utifrån det egocentriska kriteriet Böcker skrivna på franska som gjort starkast intryck på mig och finns i svensk översättning. Sommarläsning, nyhet, klassiker, jämn könsfördelning eller andra tänkbara kriterier har jag alltså helt ignorerat. I kronologisk ordning blev det såhär:

Michel de Montaignes essäer, eller Essayer, är mitt absolut första och självklaraste val. När jag var utbytesstudent i Nice var det Montaignes tankar jag helst tillbringade lördagkvällarna med och när jag nu öppnar hans bok väller samma glädje fram. 1580 kom hans tankar ut och det kom att dröja 400 år tills de gick att läsa på svenska. Han avhandlar det ena och det andra, alltid med sig själv som utgångspunkt och ett uppriktigt tilltal, samt referenser till antiken. I dag hade nog Montaigne bloggat och skrivit krönikor eller så. Jag påminns om hur mycket som inte har förändras när jag läser hans rapport från 1500-talets Frankrike om åldrande, kolonialism, äktenskap, kläder, kyrka, you name it.

Ett nästan 400-årigt kliv framåt i tiden och vi hamnar hos nästa franska favorit, som är en betydligt svalare passion men ändå, en bok som gjort intryck på mig: Simone de Beauvoirs Det andra könet (1949). Nu märker jag att det blir att jag jämför sådant som det inte finns anledning att jämföra. Och jag fortsätter. Detta är en mycket mer intellektuell och kylig text, som i distanserad – de Beauvoir studerar män och kvinnor som om hon inte ingick i någon av kategorierna. Hon levererar smarta, skickliga och träffande iakttagelser om könens förutsättningar och beteenden. Ibland blir det ett historiskt dokument, vissa saker har förändrats, och ibland nickar jag instämmande. Och ibland håller jag inte med, men uppskattar de Beauvoir som tankemotståndare.

Sedan tar vi ett myrsteg till 1952 och byter kön igen: Samuel Beckett och hans I väntan på Godot (nej, inte många svulstiga romaner på min franska lista, de har amerikanerna stått för). Denna teaterpjäs lämnar en med mer frågor än insikter, vilket ibland är väldigt uppfriskande. Jag tycker om det absurda, när författaren (regissören/fotografen/konstnären) får mig att känna att han/hon vet vad han/hon håller på med och jag kan överlämna mig åt dennes värld och berättelse utan att behöva förstå. Den här pjäsen kan man analysera på många sätt. Eller låta bli. Beckett har även skrivit romaner och de ska vara väldigt bra. Det vet jag inget om, har inte läst, men Simone de Beauvoirs roman Den inbjudna kan jag rekommendera!

Nu en roman, faktiskt, och det är George Perecs Tingen (1965). Det är en stilig och ganska tunn (vilket känns så rätt) roman som handlar om ett ungt par och deras saker. Det jag minns tydligast från Perecs berättelse är hans röst. Han behandlar sina karaktärer med en fulländad kombination av träffsäker ironi och medmänsklighet. I flera år bedriver detta stackars inredande vinnarpar en jakt på ting som  “inte hade tagit dem någonstans, som inte hade lärt dem någonting.”   Ringer det några igenkänningsklockor?

Efter det ett medelstort kliv till samtiden och en roman som gick rakt in i hjärtat på mig: Oscar och den rosa damen av Eric-Emmanuel Schmitt (2002). Tioårige Oscar har cancer och vi får följa hans tio sista dagar. Jag blir tårögd när jag tänker på den här historien så det kanske räcker så. Men jag vill tillägga att ingen sorgberättelse berör om det inte finns inslag av humor. Så våga läs Oscar.

Och till sist en roman som är född ur en av de händelser som inledde detta millenium: Döda dem alla (2006), som är den algeriske författaren Bachis reaktion på 11 september-attacken. När de som skrev romaner om attentatet valde att berätta om de efterlevande, de drabbade, tog Bachi modigt och intressant nog ett annat perspektiv, det ingen verkar vilja ta med tång i: förövarens. Jag uppskattar att han inte ger några enkla mästrande svar eller förklaringar utan ger oss en drabbande mosaik av en människa i en speciell situationen. I denna hårda men poetiska roman skildrar Bachi de sista 24 timmarna i en förvirrad ung mans liv – dygnet som leder fram till att han styr ett flygplan rakt mot ett torn, eller korthus, av speglar.

Det var mina franska favoriter den här gången, men jag vill egentligen tillägga Maupassant, diverse oöversatta kanadensare, Kim Thúys Ru och Éléonore Merciers Han bara slog och slog. Med flera. Iallafall. Den 24 maj ska vi träffas på Sture Bibliotek igen, då för att prata översättning. Välkomna!

Advertisements

Leave a Reply

Fill in your details below or click an icon to log in:

WordPress.com Logo

You are commenting using your WordPress.com account. Log Out / Change )

Twitter picture

You are commenting using your Twitter account. Log Out / Change )

Facebook photo

You are commenting using your Facebook account. Log Out / Change )

Google+ photo

You are commenting using your Google+ account. Log Out / Change )

Connecting to %s

%d bloggers like this: