Det skulle ha varit den 11:e

2012/09/12

Men till mitt stora förtret låg min blogg nere i går. Hursom, i går var det den 11 september, och jag hade de stora äran att inför en liten och engagerad publik få berätta om och diskutera hur terroristattacken för 11 år sedan skildrats i (främst den franska) litteraturen. Det blev en trevlig och intressant kväll, där en central fråga var: har man rätt att skriva om andras trauman? Det kan vara ett sätt för både författare och läsare att bearbeta en tragedi eller en katastrof, men det finns även de som ifrågasätter vad de ser som en exploatering av andras lidande. Kanske är det lättare för t ex en fransk författare att skriva om t ex ett amerikanskt trauma, tack vare distansen, men man kan samtidigt undra just hur man med den distansen kan ha något att säga, samt ifrågasätta att man som utomstående tar någon annans ord, lägger beslag på någon anans berättelse. Samtidigt finns det något värdefullt i att ta på sig traumat som kollektiv, i att känna sig delaktig, berörd. Just när det gäller det som hände den 11 september 2001 handlar det mycket om att komma åt det som hände bakom de bilder vi såg på tv – och vi var en ofantligt stor kollektiv publik som matades med dem. De två författare som jag fokuserat mest på har försökt göra just det: ta sig in i en människa som kör ena flygplanet, in i en människa som fastnar högst upp i ena tvillingtornet.

Jag rekommenderar Salim Bachis viktiga bok, Döda dem alla (Tranan, 2011), som handlar om “piloten”: de sista timmarna i huvudet på en man som strax ska begå en desperat handling.

Här är även en länk till ett radioprogram (SR Kulturradion, Biblioteket: “I huvudet på en ensam galning”) där boken diskuteras:  http://sverigesradio.se/sida/artikel.aspx?programid=478&artikel=4715666

Vi konstaterade att vi nog bara sett början på 11 september-litteraturen. Det tar lång tid att bearbeta och förstå en tragedi, och vissa skador ger sig till känna långt senare. Jag fick själv höra i går om brandmän som gift om sig med andra brandmäns änkor, och tusentals människor som fått hemska skador och senare avlidit. Jag tänker även på romanen Vi måste prata om Kevin samt Breiviks föräldrar: kommer vi en dag få läsa något om eller av gärningsmännens anhöriga? Om vi kollektivt tar på oss ett trauma ingår väl att inkludera alla? Eller?

11 september på Sture Bibliotek

Advertisements

Leave a Reply

Fill in your details below or click an icon to log in:

WordPress.com Logo

You are commenting using your WordPress.com account. Log Out / Change )

Twitter picture

You are commenting using your Twitter account. Log Out / Change )

Facebook photo

You are commenting using your Facebook account. Log Out / Change )

Google+ photo

You are commenting using your Google+ account. Log Out / Change )

Connecting to %s

%d bloggers like this: