Poletterna

2014/09/01

Jag har ätit hummern och krabbkakorna, jag har gått i sanddynerna och sett tranbärsfälten, jag har studerat fåglarna och varit en i flocken utanför Four Seas, där Jacqueline Kennedy ska ha köpt sin glass. Jag äter inte glass, men det var en “quintessential American experience” som jag kunde gå med på att bevittna. Inget Jackie-spöke gav sig tillkänna, och inget Edward Gorey-spöke heller, när vi besökte hans sista hemvist, Edward Gorey House, på Strawberry Lane, Yarmouth, Cape Cod.

GoreyHan var inte bara en underbar författare och tecknare, utan även en fantastisk horder, eller samlare. Hans hus är nu ett museum där man kan beundra bland annat en imponerande samling rivjärn. Jag fick bara ett snett foto, men här är järnen:

rivjärn

 

Han samlade även katter, porslinsgrodor, böcker, allt möjligt men ändå specifikt. Tydligen ingen barnvän, tydligen före detta franskstudent på Harvard. Jag tänker på hur fascinerande besatta människor kan vara och hur ofta det är de som bli ihågkomna. Jag hade velat träffa Edward Gorey. Bara en sådan sak som att han skapat en historia som hette The Abandoned Sock. Bland så många andra. Undra om han använde rivjärnen. Och i så fall till vad.

socka

gorey 2

Jag har även varit på Quaker meeting, kväkarmöte. För den som inte vet, precis som jag inte visste, så möts man i en lokal och sitter tysta i en timme, sedan kan man dela med sig av eventuella reflektioner eller liknande, om man vill. Så gick det till här i alla fall, på mötet i East Sandwich, Cape Cod. Ett av de äldsta kväkarmöten i Nordamerika, från andra halvan av 1600-talet.

DSC_0698

 

DSC_0699

På väg dit, när vi rullar in på Quaker Road klickar det till: Quaker Oats. Såklart. Paketen jag sett i hela mitt liv, kanske inte hela men så känns det. Kväkarhavre. Jag förundras än en gång över att det kan ta ett liv utan att koppla det uppenbara.

De där klicken, när kopplingarna görs, i detta fall språkliga, är vad jag lever av som översättare. Jag skulle säga att jag är minst lika beroende av polletterna som trillar ner som av lexikon. Ofta jag dessutom uppleva att originaltexten har mig uppträngd mot väggen och jag förstelnad i tanken inte når mitt svenska vokabulär – när det är riktig illa vinglar jag vid hopplöshetens rand, jag har inget språk, det är så litet, hur kunde jag får för mig att jag kan skapa text? Som en ylletröja man tvättat i 60 grader är mitt språk i dessa många stunder alldeles för trångt.

Det är som när man i en spänd situation blir ordlös och replikerna uppenbarar sig först när det är över och överspelat, slut. Som översättare kan man dock göra omtagning ganska många gånger, man bara öppnar datorn, rullar fram till scenen och lägger till/byter ut/tillrättalägger. För ofta är det senare, i vardagens rörelser, när jag vänt texten ryggen, som språket börjar sippra. Då först trillar orden in, ibland kan synonymerna komma dansande i en lång rad.

Lite så känner jag på bänken i det gamla kväkarhuset i East Sandwich, med lövens sus utanför.

DSC_0690

Efteråt gäller det att ha penna och papper, så att man kan ta diktamen. Mycket hinner trilla ner när man sitter där med öppna händer under en stunds stillhet.

Advertisements

Leave a Reply

Fill in your details below or click an icon to log in:

WordPress.com Logo

You are commenting using your WordPress.com account. Log Out /  Change )

Google+ photo

You are commenting using your Google+ account. Log Out /  Change )

Twitter picture

You are commenting using your Twitter account. Log Out /  Change )

Facebook photo

You are commenting using your Facebook account. Log Out /  Change )

Connecting to %s

%d bloggers like this: