Häromdagen var det Mors dag. Jag tog tillfället i akt att publicera en text om icke-moderskapet. Var det ett försvarstal, en hyllning, en tacksägelse, en protest, ett upprop? Jag vet inte, kanske lite av allt.

Det var en text som rann ur mig i vintras, efter ett samtal med en annan icke-mor, en mycket övertygad sådan: hon har alltid vetat att hon inte vill ha barn. Jag hade precis landat efter en vecka i Paris och någon gång under vårt tiotimmarssamtal kom vi in på barn/inte barn och hon lyfte upp mig så att jag såg mig spegeln; hon sa ungefär Magdalena, se allt du har, allt du gör, hur du lever, du hade inte åkt till Paris, bara sådär. Morgonen därpå vaknade jag med den här texten, som sen hamnade i glömskans fack. Tills jag och ett par andra vänner nyligen diskuterade omvärldens förväntningar och frånvaron av barnlängtan.

Sydsvenskan och Kultwatch tog emot den. Tack för det!

Och tack Mélanie som tog tag i mig och Arkadinnorna som tog tag i mig igen.                       Jag tror vi glömmer ibland hur viktiga vi är för varandra.

Du hade inte åkt till Paris

 

 

Advertisements

Straelen

2016/05/28

Har i princip glömt bort att jag har en blogg. Bloggandet har varit lite som mitt fotograferande, en uttrycksform/en impuls som aktiveras när jag reser. När jag nu av en händelse blir påmind om att jag faktiskt har en blogg kommer jag på att jag saknar det skrivandet, den kanalen. Jag bryr mig inte så mycket om huruvida någon läser, det är just själva författandet av text som gör mig glad. Och i dessa fotoalbumslösa tider är det fint att ha en digital motsvarighet på bloggen – utan den stökighet som råder på facebook. Så kanske är jag tillbaka.

Visst, det tar tid från saker jag borde göra men vad är det för liv om det reduceras till borden?

straelen

Den här veckan befinner jag mig i Straelen, Tyskland, tillsammans med några översättarvänner. Vi är gäster på Europeiska översättarkollegiet, eller Europäisches Übersetzer-Kollegium, som det heter. Biblioteket går genom alla rum, mitt rum är hem för M så jag sover i famnen på Herta Müller och Robert Musil. Som jag inte har läst eller kommer att läsa nu heller, för i vanlig ordning är resan överfylld med annat än lästid. Här sitter vi och fnular med våra ord: Teju Coles Every Day is for the Thief blir turkisk, Yaa Gyasis Homegoing blir till på nederländska och Sylvain Cohers Nord-nord-ouest kläs i tyska. Själv befinner jag mig i 1800-talets konstvärld.

maastricht.jpg

Där är vi hela gänget: Sonja Finck, Bill Johnston, Deniz Koç, jag och Nicolette Hoekmeijer. I går kväll åkte vi några kilometer västerut till Maastricht där vi åt middag och jag förälskade mig i denna vägg. Det var en kort utflykt men vi hann eventuellt åka fast för fortkörning, definitivt bestämma att nästa år blir det Krakow och överraskande få med oss okänt antal kilo sparris.

Så, nu kan jag bänka mig vid mitt borde igen.

Bara ett ögonblick

2014/09/24

Tiden är för knapp just nu och jag springer mellan författare, packning, vänner, idéer, förläggare.

I dag har jag en stund i en av de parker som jag har i Montrealhjärtat. Jag sitter där med ekorrarna som delar utrymmet med duvorna. Förundras över hur man med tonfall kan förvandla frågan Vem är du?  eller Vem är jag? från förtryckande, tystande till nyfiken, undersökande. Över hur fri jag behöver vara. Över hur solen värmer. Över hur mycket som hänt och gjorts dessa veckor. Över hur rätt min intuition kan vara. Över hur platt livet kan kännas. Över hur absolut mitt behov är av att behålla det inspirerade tillståndet hemma. Över ekorrarnas stund av stillhet.

vem är du

Sen kommer två små personer och frågar om jag vill ha poudre magique. Ja, magiskt puder har de, och det är rosa. Helt säkert, om man önskar något så händer det inom två dagar. Inte i morgon, men om två dagar. Det är sant, Cathy har varit med om det. Egentligen kostar det lite pengar, men jag behöver inte betala. Och eftersom jag har svårt att välja får jag två önskningar. Klart man tar emot ett sådant erbjudande. Men jag ger dem ett år att slå in.

samantha & cathy

Och jag lovar att fortsätta lyssna.

Kaféerna

2014/09/21

I dag fyller Montreallegenden Leonard Cohen 80 år och staden regnar. Så kraftigt att jag skyndar in på första bästa kafé och vad möter mig om inte en affisch med mitt namn och foto (inte en efterlysning utan affisch för en gala som redan varit, där jag gjorde en uppläsning). Det är första gången det händer. Det är också första gången jag sätter mig vid ett bord, dukar upp datorn och blir informerad om att kafét har laptop-free policy på helgerna. Jag blir hänvisad till barstolarna vid fönstret där följande skylt hänger:

skylt

 

Så det passar att jag nämner Montreals kaféer just i dag. De är en viktig del av min kärlek, av mitt Montreal. Det finns hur många som helst mysiga, kreativt inredda kafér med trevlig personal, gott kaffe och den saliga blandningen av fransk-engelska samtal. När jag tänker tillbaka på senaste veckans kafébesök slår det mig att två kategorier som brukar florera på Stockholmskafér är frånvarande: tonårstjejerna och mammorna med småbarn. Ett fenomen som drabbat mig i båda städerna är personer som pratar – högljutt och länge – på skype. Klausulen som befriar oss från invaderande skypare ser jag fram emot. Kanske är laptop-restriktionen något vi kommer se mer av. Mig gjorde det ingenting att placeras vid fönstret där jag än en gång sitter som en fågel och tittar på livet utanför, nedanför.

***

Apropå kaféer och djur har jag varit på Montreals, jag tror faktiskt Nordamerikas, första kattkafé.

katt3

 

Där var det däremot fullt med tonårstjejer och givetvis såg det ut såhär:

katt4

 

Men också såhär:

katt

Och såhär:

katt2

 

Den siste fastnade i den stirrande blicken i flera flera minuter. Sådär som man gör ibland.

***

Laptoprestriktionen medför viss logistik. Nu blev min fönstergranne omplacerad till ett vanligt bord eftersom hon hade surfplatta. För att ge plats åt en laptopgäst.

Som ska skypa. Oh no.

 

 

Downtown

2014/09/20

När jag vill till anonyma storstadsbruset, för att känna att det är just i en storstad jag är, tar jag mig ner till Downtown. Folkmassans rörelse, de höga byggnaderna, butikskedjekommersen, bullret, hmm, det känns igen och det är inte min favoritmiljö, men ibland tycker jag om att få en dos större dimensioner. Jag tycker om att Montreal är en stor stad. Den känns inte så stor, 2-3 miljoner invånare, men ändå.

Det är inte Fifth avenue, det är Boulevard de Maisonneuve. Det är inte spektakulärt, det är en liten dos Nordamerika.

skys

Ibland gör jag som fåglarna, som ju gärna tar plats högst upp på en lyktstolpe eller telefonledning. Jag sätter mig uppe på kafét på varuhuset la Baie. Det är möjligtvis Montreals minst mysiga kafé och det är också väldigt öde, men det är skönt, det är ovanför, det är tyst, man kan skriva. Och än en gång förundras över kyrkan, katedralen, som står i mitten och speglar sig.

sky

Jag är mindre attraherad av skyskrapor än jag kanske var tidigare, men mellan skraporna finns även fina art deco-byggnader. Downtown inte är min främsta kärlek i Montreal, fast den finns där som en möjlighet och varje gång jag ser skyskraporna, stadens siluett, när tåget eller bilen närmar sig staden bultar hjärtat lite högre. Och sen plötsligt är man där.

gata

 

Husen

2014/09/19

tre andra vån

 

Om jag är på trist humör eller uttömd efter en dags översättande behöver jag bara gå några minuter på en Montrealgata så blir det bra igen.

tre vån

Ett av mina drömscenarion skulle vara att fotografera husen till en bok.

lila

 

Det blir liksom aldrig tråkigt.

hus

 

 

Konstigheterna

2014/09/17

Ibland vet jag verkligen inte. Jag ser så mycket konstigt, roligt, ful, absurt i Montreal. Ibland är det uppenbart att någon har en annan estetik och ibland vet jag inte, är det ett skämt eller är det ett fall av annan estetik? Hur det än må vara är det himla roligt och det händer ofta.

a2

Här hade jag gissat (hipster)skämt, men när jag stod där och betraktade fågeln sa plötsligt en tjej i närheten Visst är den fin? och berättade att hennes syster gång på gång sätter dit nya fåglar, men de blir alltid stulna.

a3

Här råder det fortfarande oklarhet.

Lite som när det gäller språken svävar man alltså ofta i ovisshet på Montreals gator även när det gäller estetiken. I båda fallen på ett markant och stimulerande sätt.

Bokhandlarna

2014/09/16

Såklart. Dels är de ofta öppna, till kl 21-22 i flera fall, alla dagar i veckan. Dels är de många. I dag har jag besökt tre av dem. Jag tar dem i dagens omvända kronologi.

DSC_0292

Drawn & Quarterly, som jag nämnt förut, lillpärlan som jag ikväll fick fly ifrån iför att inte ruinera mig och bli strandsatt i Montreal resten av mina dagar. “Hon som kommer med böcker och läser”, har jag redan blivit kallad av en väns barn. Det skulle bli jag och en kundvagn  med böcker på Montreals gator. En vålnad som kör tvångsläsning i parken. Nej, men det är svårt med så många fina böcker framlagda och sen när man tittar bort faller blicken på finaste anteckningsböckerna. Jag har om möjligt än mer sympati för kunderna hemma på Hedegrens som hastar ut med ångestblick och osammanhängande tal.

 

argoskylt

argo

Argo, en minipärla, endast engelskt, som blandar klassiker, nytt, kanadensiskt och internationellt. Där beställer jag de engelska böcker jag vill köpa när jag är här. Alltid blir det intressanta samtal med den som råkar jobba, och eftersom bokhandeln är blir ofta eventuell annan kund också inblandad. Minipärlan anordnar open mic, som jag varit på för längesedan. Då satt vi på golvet, kändes lite som sagostund på lekis, fast vuxet.

 

port skylt

port

Till sist har vi Port de tête, där jag började dagen. Böcker på franska, ljust och fint, trevlig och kunnig personal, allt man kan önska. Den bokhandeln är större än de andra utan att vara stor, men måste ha rätt många titlar.

Det finns många andra, som Olivieri och Librairie du square, som också är del av mitt Montreal. Plus en italiensk bokhandel, en spansk bokhandel osv osv, som också gör Montreal till Montreal.

 

Plats

2014/09/15

Man kan inte gå mer än fem minuter i Montreal utan att se skylten “À louer”. Både lägenheter och lokaler står där och väntar. Många, överallt. Med överkomliga hyror. Det får mig att känna glädje eftersom det innebär möjligheter. Möjligheter och välkomnande, det finns en plats för dig om du vill.

lokal

 

välkommen

Så önskar jag att det var i min stad. Så önskar jag att mitt land ska säga.

hjärta

Marché Jean Talon

2014/09/14

Kärlek nummer två. Marknaden Jean-Talon. Hit går jag minst en gång i veckan. I Petite Italie, eller Little Italy, om man så vill.

marchéHär finns hur mycket som helst av frukt, grönsaker och en massa annat ätbart. Fiskar, ostar, bröd, säkert även kött. Och blommor. Marknaden är väldigt stor, delvis inomhus och mycket estetisk. Allting fint upplagt. Det är som att vandra runt på en färgpalett, där man även kan smaka, lukta, prata.

Färger

Jag blir djupt imponerad av att se alla variationer av olika frukter och grönsaker. Här har vi till exempel potatisar.

potatis

Vitlökar och örter.

Vitlök och örter

Man kan nu också beställa sin ekologiska kalkon till Action de grâce, Thanksgiving, som i Kanada firas i mitten av oktober (och inet i slutet av november som i USA).

dinde

Apropå kött har jag under den här vistelsen fått ett nytt tillägg i mitt matvokabulär: porc effiloché. På svenska är vi inte där än, eller, repat fläsk, dragen gris?

Förutom att vandra runt bland allt detta överflöd brukar jag sätta mig på detta kafé och skriva. Det är fint bara att ha en stund i en bilfri zon och se människor mötas över senaste äppelskörden. Folk som besöker marknaden är ofta rätt strosiga av sig. Här trivs jag.

Café marché